Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Larsson, Liljefors och Zorn i Liljevalchs konsthall. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARSSON, LILJEFORS OCH ZORN
301
kan, inte Zorn, är förträffligt och går
som vinet på en vinlista från det
välsmakande bordsvinet ända upp till de
sista numrens Cabinet, feinste Auslese,
med ett undantag blott, att det äldsta
vinet är det bästa och de yngsta
tavlorna däremot de mest framstående,
tycker han. Finnes det något översinnligt
eller ens något etiskt i Zorns konst? Jag
tycker mig ha läst något ord om »livets
mening är livet självt» och minnes att
Höffding påstått, att det religiösa ligger
i »Tron paa Værdiens Bestaaen». Och då
man ser Zorntavlor, får man ofta en känsla
av att livet kommer att bestå och fortfara,
och besinnar i allra högsta grad Guds
maningsord »Multiplicamini», Genesis 1: 28.
Målare, det har Zorn varit i hög
grad redan i de första litet sötaktiga
akvarellerna, men vid 28 års ålder, då
han började med oljemålningen, nådde
han sitt optimum, som i stort sett räckte
ett decennium. Under dessa tio år
uppvisar han en följd av oöverträffade
årgångar, 88 med Ute, En
première-akvarellen, 89 med Bakningen (hos
disponenten A. Jacobsen) och Coquelin cadet,
90 med de sex Mora
marknads-akvarellerna, kanske de bästa
landskaps-akvareller han någonsin gjort, och
Bryggeriinteriörerna (hos Heiss och T. Laurin) och
ej minst 1894, då han målar Frileuse,
— ibland och bättre kallad Sommar —
den friska kvinnan, som huttrande i
soligt sommarväder går ut i det kalla
älvvattnet, och interiören med den
rödhåriga, feta — vare bägge adjektiven
sagda utan det minsta förklenande —
irländska modellen i New-York i
målningen Naket (hos Carl Robert Lamm).
Från hela den tid Zorn varit
verksam som målare, inklusive 1916, kan
man räkna upp friska, med underbar
konst utförda Zorntavlor. Dåliga, d. v. s.
sådana som komma ögonen att lysa på
personer, som äro utledsna på att höra
naken modell. akvarell av anders
zorn. 1890. Tillhör direktör Th. Laurin.
en lovsång, räckande genom decennier,
och där de grinigaste berlinerkritici ropa
Halleluja, och de prydaste puritanfruar i
Nya England sjunga Sela, kunna
anskaffas från nästan alla år, sådana tavlor som
äro goda belägg på den ytlighet, på det
schablonmässiga samt även på det
sötsliskiga, som hotar alla, som producera, och
främst virtuoserna. Det skulle vara roligt
att höra, hur Zorn skulle ha ställt sig, om
det gällt att välja mellan hans Prins Carl,
Zorns kanske bästa porträtt, eller hans
Prins Eugen-porträtt, ett av de
koloristiskt fulaste och tommaste
skräddar-porträtt, som tillkommit. Och det är
ändå sex år gammalt, och således ej så
rörande. Men så äro i stället Prins Eugens
höga föräldrar målade med lika mycken
konstnärlighet som smak, vilket ej alltid är
detsamma. Kung Oscar, särskilt i det
intima porträttet i brunt och guld, och skissen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
