Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stockholmska muser. Musikrevy januari—maj 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
ALF NYMAN
DAVIDA IIESSE-LILIENBERG SOM SUSANNE
I FIGAROS BRÖLLOP.
Efter kamerabild av Goodiuin.
sagt till denne Almavivas pris. Taine,
revolutionshistorikern, skulle ha gillat
honom — och konventet i frihetens och
fäderneslandets heliga namn guillotinerat honom.
Mot den Forsellske Almaviva log denna
vårsäsong en Susanne, som med fru
Hesse-Lilienbergs metalljusa, fasta och likväl
uttrycksvilliga sopran förlänade den
Mo-zartska sångornamentiken den smidighet
och musikaliska ädelhet i linjerna och
den glittrande spjuver i det rent
psykologiska, varförutan Susanne på sin höjd
förblir en beskäftig och framsagd
koloraturdocka. Den lätta, strålande luft, som
blåser om de Mozartska kvinnovårarna,
fick man här en pust av och av den
själfulla gripande gratien. Ty vem har icke
känt sitt hjärta plötsligt sammansnöras inför
den ädelborna lättheten hos hans melos;
detta ljusblå vemod, som ogripbart men
betvingande lyser över det fulländade?
Jämte fröken Larséns blonda doloroso i
grevinnas stora hjärtebikt, i vilken Mozart
nedlagt en av sin genius’ bitter-Ijuvaste
ingivelser, bildade denne Almaviva och
denna Susanne en scenisk och musikalisk
helgjutenhet, vid sidan av vilken fru Liva
Järnefelts hårda, poesilösa altfalsett och
föga efebliknande skepelse, utklädd som
Cherubin, fick åtnöja sig med den tvivel-
och stämningsvidriga. Finnes det då bland
operans många yngre mezzosopraner ingen,
vars allmänna osteologiska bild går mera
i rokoko och vars stämma ännu har ett
skimmer kvar av det bkälvande, flyktiga
ungdomsfenomenet?
Ett iwjf/Z-jubileum hörde till
sångscenens märkligheter denna vår:
tjuguårsdagen av hans debut som operasångare i
Barberarens muntra skepelse. Liksom hans
intressen och arten av hans begåvning en
gång lät honom välja denna roll för ett
första framträdande på sångscenen, så har
hela hans senare utveckling som scenisk
och musikalisk framställare fört honom
längst just på den väg, som hans instinkt
den gången anvisade honom: Barberarens
och Don Juans musikaliska väg. Vad han
vid jubileumsföreställningen presterade blott
i fråga om snabbsång förde tanken osökt
till Joseph Kainz’ hastighetsprestationer på
det talade ordets område. Hans stämma
genomlöpte alla klanger från det maliciösa till
det inställsamma och parodiskt söta, hans
ansiktsmask alla minspel mellan en gamins
och en profitlysten lakejs: en fullfjädrad
postillon d’amour, kort sagt. Och även om man
hos denne sångare saknar den friska
strålande instinkten för det komiska, så har
man den trygga förnimmelsen av att
reflexionen vakar över varje detalj. Sådant
är också en förtjänst, i grunden kanske
större än den andra; men knappast så
förtrollande som den omedelbara
undfång-elsens, vilken strängt taget icke heller är
en förtjänst utan en nåd.
Av gästspel märkas utom de Forsellska
m:me Cahier som Carmen och Ortrud, fru
Kaschowska i Isoide, Sigrid Arnoldson,
kammarsångare Menzinsky, Ida Möller från
det Konglige med en vek och leklynt
Zerlina-framställning. Dessutom har fru
v. Skilondz tid efter annan låtit höra sina
pärlande sångskalor inom två- och trestrukna
oktaven. En debuterande svensk tenor, hr
Harald Bjurström, försökte sig som
Tannhäuser. Och i Marouf har man fått se
en åsnedrivare upphöjas till lyckoprins —
utmärkelsen träffade hr Lennartsson — och
Saamcheddins bärstol intagas av fröken
Rydqvist. En skånsk Arnljot upplevde
man i hr Carl Axel Holmquist.
Herr Järnefelt har såsom ledare av
operans symfoniska verksamhet denna
arbetstermin stått under ett kabbalistiskt infly-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
