Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - På uppståndelsens morgon. Av Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
GUSTAVA SVANSTRÖM
Då faller en skugga över gräset, ännu
längre och smalare än mannen den tillhör.
Och skuggan tillhör herr Anton
Silverhjelm, ättlingen av järn och anor och
traditioner, herr Anton Silverhjelm, som
på grund av ödets växlingar blivit satt
under förmyndare och inackorderad vid
bruket där stamträdet brett ut sina stolta
grenar. Som kommer till frukostbordet
om morgnarna i sliten bonsjur och lägger
ihop de tunna händerna med en liten
bugning och sätter sig ned att äta sill
och potatis och säger:
Det eller det äter man i Buenos
Ayres. Eller: När jag hade gula febern
i Rio Janiero.
Eller som ger sjutton i familjeliv och
sill och potatis och sköter sig själv i
flygelkammaren. Sköter sig själv ja —.
Ty det finns någonting i världen, som
heter gammel-Adam.
Didongen har sett herr Anton
komma följd av sin långa, smala skugga
över det aftonbjärta gräset. Han reser
sig från bänken och slår med två fingrar
på snusdosan.
— Fägnar mig att se bror, säger han
— det får väl lov att vara en pris.
Herr Anton Silverhjelm tar en nypa
mellan sina aristokratiskt smala fingrar
— visst vid fädernas skuggor fägnar det
också honom att se Didongen! De ha
båda prövat livets växlingar — den
vingårdsmannen Didongen har mistat sina
hår och fått peruk i stället, han har
också mistat sin kappa — för att i stället
få sällskap med de båda nymferna
därborta, som nu skildes frän varandra med
sylvassa ögonkast och hårtestar i nävarna.
Men ännu finns en pris snus i
världen, och han ler milt och klappar
Didongen på skuldran.
— I många former trivs det sköna,
säger han. Didongen skrockar till ett
litet skratt, och så fort de tagit plats
på bänken, börjar han att berätta en
historia. Han har berättat den
femtioelva gånger förut, och herr Anton
Silverhjelm vet, att det dröjer ungefär tio
minuter, innan man kommer till den punkt,
där man skall skratta.
Och han sitter och ser på den röda
solen och tänker på att det är ljuvligt
bärgningsväder, och att han dagen
därpå skall på kalas till prästgården. Prästen
firar sitt tjugufemårsjubileum som
församlingens herde, och han, herr Anton
Silverhjelm, skall uppträda i frack och anor
och traditioner, han skall bli rörd och
from och ge sig den på, att prästfrun
är en sällsynt kvinna, en prydnad för
sitt kön, och för prästen skall han hålla
tal. Ty det är ju en silverbröllopsfest,
där brudgummen är rikt utrustad med
manliga dygder, nej andens gåvor skall
det heta, och bruden, församlingen,
kyrkan, hur dan är hon? Blomstrande av
tro och hopp och kärlek naturligtvis —
det skall låta vackert som när man i
allmänhet med en vacker högtidsdräkt
överskyler det feminina väsendets skavanker.
Fastän han kan ge sig sjutton på,
att församlingsborna för tillfället tänka
mera på den goda mat de skola få än
på den själaspis de fått förut under ett
kvarts sekel. Och eftersom man är i ett
civiliserat land kommer det att bli en
halvtimmes krus mellan kaplansfrun, som
anses vara mest bildad, och handlarfrun
med den dyraste sidenklänningen. Innan
turen kommer till skollärarfrun, som fött
tolv barn till världen, och
småskollärarinnan, som har den största turnyren och
kan spela »Jungfruns bön» utantill.
Didongen puffar honom i sidan, ty
nu har man kommit till den punkt, där
man skall skratta.
Visserligen kan man ej skratta sig
fördärvad för femtioelfte gången, men
herr Anton dunkar Didongen i ryggen
och svär på, att det är den roligaste
historia han hört mellan Argentina och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
