- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
447

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Norska gästspelet. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NORSKA GÄSTSPELET

45 1

an, och varför då? Dels därför att en
Shakespearepjäs fordrar mycket av publiken,
enär en ganska stor fond av
litteraturhistorisk och historisk kunskap är
oundgänglig, om man skall begripa ordentligt
och kunna skilja på vad som är
clowngyckel och den djupaste poesi, dels därför
att desillusionen över divan förbryllade en
publik, varav många sett henne under
hennes glanstid, då hon väl kunde kallas
Skandinaviens främsta skådespelerska.

Shakespeare, skrev nyss Nils Kjær, »är
världens mest sminkade teaterförfattare».
Kjær påpekar i mitt tycke med rätta, att
allt vad han skrivit »forgylles ända till
oigenkännlighet». Mig förefaller det att
liksom vissa människor genom bibelexegeternas
okritiska dyrkan av sant och osant,
obetydligt och stort, fattats av en förhandleda
mot bibelordet och bli alldeles häpna, då
de genom historiskt påpekande och kritik
få blick på, vilka skatter det finnes redan
i gamla testamentet, så gäller detsamma
om Shakespeare och publikens förhållande
till honom.

Det är klart att på rationalistisk väg
lär man sig ej att förstå poesi, men säkert
är, att både Brandes’ och ej minst Schücks
på en gång lärda, hänförda och kloka
skildringar av denne världsskald och hans
verk kunna med sin kritik tvätta bort all
smink och övermålning, så att originalets
skönheter stråla fram så mycket klarare.

När jag såg As you like it, kom jag
att tänka på ett några decennier efteråt
utfört kopparstick av Mellan och A. de
Bosse, där den engelske adelsmannen Jacques
Howel i romantisk enslighet lutar sig mot
en ekstam. Denna bild hade något av
engelsk out-of-doorness och ett inslag av
spleen. Någonting av detta specifikt engelska
har Shakespeare tecknat i sin Jacques,
sådan han förekom i denna pjäs.

As you like it skall vara som en dröm,
och ju mer man tar den på detta sätt, ju
mer förstår man allt det djupa och sköna
i stycket, ju mindre stöter man sig på, jag
vill ej säga lejonjakten i Liège-trakten,
ty det gör ej så mycket, utan på det
oändliga, aldrig slutande misstaget på
person och kön, när Orlando i timvis
suckande åhör Rosalindas kvitter och obligat
måste misstaga sig på dessa tonfall, som
vi i salongen igenkänna innan hon ens
hunnit ut ur kulissen. Till och med Georg

JOHANNE DYBWAD. LITOGRAFI AV
HENRIK LUND.

Brandes har haft den för en
Shakespeareforskare ganska stora djärvheten att säga
ifrån, att Orlando åtminstone till hälften
bort känna igen Rosalinda. Själva
redigerandet av styckets text var gjord med
en sorts hänsynslöshet, som visserligen var
historisk i så måtto, att en teaterdirektör
år 1600 icke skulle dragit sig för den, men
som nu förbluffade mången, som saknade
de med skäl mest berömda ställena.

Musiken av Johan Halvorsen är jag ej
kompetent att yttra mig om. Det betyder
intet att jag själv hade glädje av den,
ehuru jag tror att det varit mera stilriktigt
om den i drömlikt pianissmo fått hålla sig
något mera i bakgrunden. En vacker dröm
är stycket, full av poesi och tokeri,
omöjlig och ljuvlig, långt bort från verklighetens
värld. Det pretiosa och svulstiga i
barocktidens sätt att uttrycka sig blandas med
friska fläktar från den engelska skogen, där
finnes gyckel med och hyllning åt kärleken
och allt med den Shakespearska synpunkten
sub specie æternitatis, där livets korthet
och dödens visshet alltid ligger under och
ger oss en stark känsla att den store
William, vad han än skriver, aldrig
glömmer väsentligheterna.

Jag vet ej om det är Shakespeares,
Fru Dybwads eller mitt eget fel, att den
lilla pratkvarnen Rosalinda ej roar mig så
vidare, men man behöver ju nu för tiden
ej vara förtjust i alla Rafaelsmadonnor. Om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 14:58:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free