Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Norska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKA GÄSTSPELET
45 1
nerna mellan bankchefen och lilla Frida, fru
Trine Bull, och hennes pappa, Foldal, herr
Schanche. När Frida rädd och högtidlig
sitter och med sina små fingrar spelar i den stora
dystra salen och kommer med sitt
brådmogna och melankoliska: Ja, herr Borkman,
nej, herr Borkman, eller när Foldal och
Borkman avslöja den egoistiska grund, på
vilken deras vänskap vilar, hade man
kanske höjdpunkten. Där, liksom i hela
dramat, låter oss skalden med en profets
hänsynslöshet och kraft känna vår
ömklighet. Det gamla ordet om en
teaterföreställning: »Det var som en predikan»,
vilket redan på 1500-talets slut användes
av världens barn i England och grundligt
retade puritanerna, kunde med fog
till-lämpas på föreställningen.
Det anmärktes av en kritiker, i mitt
tycke med fog, att vissa vändningar hade
något fraseologiskt, som t. ex. »döda
kärlekslivet» i stället för »döda kärleken». En
sådan sak kan man ändra i en
översättning, men då det gäller grundtexten, får
man allt hålla till godo med den uribsenska
formen. Något av detta litet för fulltoniga
och teatraliska hade även ett och annat i
fru Borkmans, fru Ragna Wettergrens, spel.
Gestikulationen var ibland litet för
fornnordiskt ståtlig, men det var med underbar
styrka och skönhet hon gav den järnhårda
hustrun. Ibsen, som alltid sysslat med
problemet egoismen, går i Borkman in på
den allra djupaste sidan av detta och
dissekerar fram kärlekens egoism.
Aagot Didriksen utförde med mycken
kraft och konst Ella Rentheim, den enda
i skådespelet, som, hur illa hon än
behandlats, kunnat älska starkare och därför
vunnit den förlossning från egoismens
järngrepp, som här på jorden är det djupaste
problemet för den efter befrielse suckande
människosjälen.
Knud Hamsun skrev Ved Rigets port
1895. Stycket vill, påstås det, visa hur
åldern försämrar och, kanske något påverkat
av Strindberg, berätta om »idealen som
svekos». Men andra tider, andra ideal.
Det är groteskt att tänka på hur
uppåtsträvande unga män nu få pruta av på sin
uppfattning om Norges plikt att värna sig och
med ett vördsamt leende bland annat gilla
att vissa norska ämbetsmän vid straffpåföljd
måste bli fullnyktra. Ved Rigets port —
29— Ord och Bild, 25 :e årg.
METTE BULL.
det framgår ej av stycket vad titeln
innebär, om ej möjligen att kand. fil. Ivar Kareno
genom att tumma på sin övertygelse och
modifiera fritänkeriet i sin avhandling skulle
kunna komma in i de mättas rike — var
en stor framgång. Skådespelet fick i sin
hårda realism genom ett på alla händer
utmärkt spel den fulländning, som kunde
göra dessa bilder ur verkligheten till konst,
ehuru själva huvudfrågan: Varför lämnar
Eline sin make? ej blir fullt klar.
Ivar Kareno, herr Eigil Eide, är till den
grad upptagen av sitt författarskap, att hans
fru, som så ofta tycks vara fallet, blir
av-vundsjuk på »verket», och så att han själv
åtminstone ej tillräckligt sysselsätter sig
med sin alldeles förtjusande hustru. Denna
spelades av fru Mette Bull med en livslust
och en kärlekslängtan som kunde tåla allt,
blott icke distraktion. Redan i första scenen,
då hon med en frenesi, vittnande om enorma
uppsparade skatter av kraft och lidelse,
stänkte tvätt, förstod man att det skulle en
mindre vanlig manlighet till för att
balansera all denna kvinnlighet, som till på
köpet, något som med både smak och konst
betonades av skådespelerskan, var »runden
av folkets egen rod». Men för hennes
kvittrande vårglädje hade den för övrigt
präktige cand. fil. Kareno ej ögon och öron.
Eide var kanske ej tillräckligt ung, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
