Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det sjungande barnet. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SJUNGANDE BARNET
583
fade till henne och hindrade hennes flykt
— togo i ring och dansade med höga
skrik och språng.
I det tätnande dunklet kring
vaxljusens mattade sken fick festen för varje
ögonblick alltmera anstrykning av orgie, av
virvlande yrsel, kring den bleke, stele,
rödhårige mannen, som i dess medelpunkt
demoniskt behärskade det djuriska
myllret, leende åt dess dårskap, njutande
dess förnedring, drivande det till allt
större och större vanvett.
Det var som om han denna kväll
icke kunnat få nog bedövande buller,
nog hetsande berusning — som om han
med våld sökt döva och överrösta något
— han ensam visste vad det var. Ett
blekt litet ansikte var det — ett litet
skimmer av renhet, ett litet tecken av
ljus, lysande på honom, brännande sår
i hans hjärta, det var det han ville täcka
över med vimlande yra, släckas med
myllrande mörker, så att intet skulle
störa honom mer. Hans leende blev allt
mera ont och stelt — i hans svartbleka
ansikte visade det i ett dystert grin hans
rovdjurständer, då han befallde dansens
ringar än hit, än dit, allt närmare den
vrå, där den lilla tysta, skälvande
gestalten stod tryckt mot väggen.
Girigt stirrande på henne kom han
plötsligt ihåg en liten mulattslav han
som gosse en gång, i ett anfall av
rasande vrede över någon förseelse denne
begått, piskat ihjäl och på den fasa för
sig själv han då känt — nu kom samma
skräck åter över honom men ock samma
iskalla, sammanbitna glädje över att trotsa
sin ondska genom fasan, samma
oemotståndliga lust att njutningsrikt tränga till
botten av den, som den gången han,
gråtande av samvetskval och medlidande,
slog det arma, kvidande lilla barnet ihjäl.
Även nu kommo tårarna i hans
vansinniga ögon. En djup, vild, drömlik
ömhet kvällde upp mitt i hans skräck-
fyllda åtrå — o ett sådant litet barn,
ett sådant värnlöst, övergivet litet barn,
i yttersta fara att dragas ned av den
sugande, lystna virvel, som inringade
henne i allt tätare cirklar, lömskt lurande
på att få henne i sitt våld, att besudla
och fördärva henne i djävulsk skadefröjd.
Han skulle velat ropa till henne att fly,
att akta sig för all den heta smuts, den
blodiga brunst, den lönnliga, sjuka eld,
som pyrde i dess djup, men hans läppar
öppnade sig blott till ett löje, lystnare
och skadegladare än alla andras, där han
satt i virvelns medelpunkt, dess drivande
kraft, djupets djupaste, eldens innersta,
väntande hennes fall som han skulle ta
mot. Han vred sig som i kramp — han
skulle velat rusa fram, lyfta henne ur det
smutsiga, sjudande vimlet och föra henne
tillbaka till den ljusa, rena rymd varur
hon förirrat sig — han sträckte till
hälften ut sina armar, men visste att när
han fått henne i deras kvävande grepp
skulle han icke släppa henne förrän han
begått helgerånet.
Men dansens virvlar blevo allt trängre
kring barnet. I den askgrå
skymningsdagern — ty nu hade de flesta av
vaxljusen brunnit ned — lyste de dansandes
ansikten som stela, bleka fläckar,
förvridna i grinande grimaser. Mellan dem
skymtade de svarta maskerna på några
främlingar, vilka direkt från den
grynings-tomma gatan blandat sig i orgiens myller
utan att demaskera sig. Med sina
hemlighetsfulla ögon, glimmande fram i
sammetsmaskernas ögonhålor liksom i
sällsamma, meningslösa grin, ökade de i
dagningens blacka, döda blekhet det
spöklika intrycket som av en skara
ondskefulla svarta och vita fantom, hoppande
och dansande kring ett litet offer. En
kritblek dvärg med ett fruktansvärt sår
över halva ansiktet hade nyss avtagit
masken; nu stack han sitt avskyvärda
ansikte in över barnets axel och svängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
