Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det sjungande barnet. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59°
ANNA LEN AH ELGSTRÖM
hårda vägen var så lång, så förfärad över
att hennes krafter måhända skulle svika
henne och hon icke kunna hålla ut i
vimlet av fiender, i myllret av frestelser
under hela det långa, långsamt nötande,
förrädiskt besudlande, omärkligt
förnedrande livet! O, han kände dess lömska
sega makt; vem kunde känna den bättre
än han, som hela sin tillvaro stritt mot
och besegrats av dess onda kraft, tills
han nu dög till intet mer. Gärna skulle
han i detta ögonblick velat offra sitt eget
förrödda, odugliga liv — för att trygga
henne för sitt eget vanvett, då det
måhända åter slapp ur sin bur, skulle han
just nu kunnat kasta sig i kanalens vatten.
Men i underlig, mörkt stigande ångest
kände han att det inte var nog.
Försvann en fiende kommo tusen igen —
även om hon slapp honom fanns ju hela
världen kvar, den onda, yrande,
medvetslöst rasande världen, som berusad vred
sig därborta i karnevalen. Honom själv
hade hon stått mot och besegrat —
skulle hon också kunna övervinna all
livets och världens förenade, långsamt
förgiftande makt, hon som visserligen var
så oåtkomligt tapper, fridfull och stark,
men också redan så trött av allt mod
hon behövt, så övergiven i den
avskildhet hon tvungits till. Skulle hon icke
duka under till sist, hon som var så späd
och ung, krossas av de många år hon
hade kvar att leva? Han försökte tänka
sig hennes framtid men skyggade
tillbaka för en fasans syn — värnlöshet,
förnedring, stigande vanmakt och
besud-ling, den lilla blomlika kroppen bruten
och böjd, det lilla skimrande ansiktet
smutsat och märkt av alla de smärtans
märken ett sådant liv sätter dit,
himmelens ljus i de stora ögonen dödat av
vanvettet. — O nej, o nej, ropade hans
själ, han trodde icke, han förmådde icke
tro denna bild — han hoppades, han
trodde brinnande att hon skulle kunna
segra över allt, allt, och oskärad
återvända till sin klara rymd.
Men i samma oändliga, alltjämt
mörknande och stigande ångest kände han
att icke heller detta hopp, denna tro var
nog — nej, intet annat nog än bergfast
trygghet, orubblig visshet om hennes
frid för alltid. O att kunna vinna den,
att förmå säkra henne för alltid, att åt
den heliga renheten kring henne bygga
ett strålande tempel fjärran från allt ont I
Han såg på henne — där hon tyst
gick vid hans sida, knappast skönjbar i
dunklet här under arkaderna, tycktes hon
honom lik en liten skugga, som han skulle
kunna släta ut ur världen med en enda liten
rörelse av sin hand. Så enkelt — en enda
liten rörelse, och hon skulle försvinna,
skyddad för vanvett, smuts och trötthet, skulle
åter för evighet tillhöra den rymd varur
hon gått vilse . . . Bara en enda liten
rörelse — nu då han hade kraft därtill
— kanske skulle den i morgon redan
svika och han förgripa sig på henne,
förrådande det sista han hade att helighålla.
Vid den tanken sträckte han varsamt
ut sina händer och berörde henne i öm
och skräckfylld vördnad — med armarna
om hennes axlar böjde han henne sakta
bakut över brokanten vid vilken de
stannat. I hennes uppåtvända ansikte lyste
hennes ögon klara och orörliga — hon
gjorde ingen min av rädsla eller sade
ett ord — bara såg honom stort och
stilla in i ansiktet, som om hon gissat
hans tankar. Han stirrade stelt ned i
deras strålande djup och såg dem glimma
till i ett plötsligt milt löje av tacksamhet
och förlåtelse — det första leende han
sett henne le — så vändes de längtande
fjärrskådande från honom — från allt i
världen — upp mot himmelen. Då
kunde han göra det — med en enda
liten rörelse strök han henne ut ur
mörkret. Det skimrande vattnet tog mot
hennes lilla kropp mjukt som en vagga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
