Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Christopher Jacob Boström in memoriam. Av Reinhold Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6oo REINHOLD GEIJER
C. J. BOSTRÖM. Fotografiporträtt
från öo-talet.
prof. Nyblaeus, lika litet som därom, att
en sådan filosofis oundvikligt om än
aldrig sä abstrakta tankeinnehåll
psykologiskt låter sig alltför väl förena med
den ur rent mänsklig synpunkt så
tilltalande »djupa känsla för den
individuella levande verkligheten», som Nyblaeus
i annat sammanhang (anf. st. s. 7)
omtalar såsom i rikt mått förefintlig hos
Boström och på sitt sätt röjande sig bland
annat även i dennes filosofiska stil. Och
den av mig i förbigående framställda
anmärkningen får således endast en rent
terminologisk innebörd.1
Efter att alltså hava som »det första
allmänna grunddraget i Boströms
karakter» angivit och fastslagit hans
»absoluta förtroende till sanningen i gestalten
av hans egen filosofi» går Nyblæus
vidare och framhåller ännu tvenne hos
honom lika genomgående om än icke
1 Vad Nyblæus velat säga, är tydligen i
huvudsak ungefär detsamma, som några år
senare formulerades något annorlunda av
Vannérus, när denne 1897 i »Ord och Bild> skrev
om Boström, att »hans storhet ligger i den
nära nog spontana träffsäkerhet, varmed han
grep sitt systems arkimediska punkt, i den
dristighet. med vilken han ut från denna ska-
lika säreget utmärkande karaktärsdrag.
Nämligen i andra rummet en — i trots
av den barska och temperamentsfulla
tonen i hans vetenskapliga polemik -—
i grunden »snart sagt obegränsad
mänsklig välvilja». Och i tredje rummet »hans
djupa patriotism och innerliga svenskhet,
vilken även uppenbarade sig i den kär
lek, varmed han omfattade allt, som
kunde betraktas såsom resultat av
svenska folkets historiska utveckling. Ett
sådant resultat», heter det, »var
fyrståndsrepresentationen.» Lägges nu härtill
att »Boström med den arbetsamhet, som
utmärkte hans docenttid, förenade ett
synnerligen glatt lynne» och »förstod
att bibehålla denna sinnesförfattning
även under den långvariga och svåra
sjuklighet, som hemsökte honom under
hans professorstid», är härmed, om än
i största korthet, återgiven och
sammanfattad huvudsumman av den flere
intressanta detaljer innehållande bild, som
pade sin underbara filosofiska värld samt i den
resoluta trygghet, varmed han lefde i denna
helgedom.» Och när så tillägges: »Boström trodde
på sin idealism på samma sätt som den store
konstnären tror på sitt storverk. I grunden var
ock Boström ett slags filosofisk konstnär, en
inspirerad tankeskald, vilken tryckte geniets prägel
på sin skapelse och därför alldeles betogs av
densamma.» En sådan lika tankeklar som i
följd härav fast och orubblig visshet om att
sitta inne med »den enda absolut sanna
världsåsikten» kan ju kallas, om man så vill,
»dogmatism» — och just häri finner Vannérus »det
icke minst intressanta draget hos den boströmska
filosofien, jämförd med våra dagars filosofi,
hvilken i det stora hela är i yttersta grad
skeptisk». Men att märka härvid är, att en
dogmatism av nyss nämnda art alls icke är eller
behöver vara liktydig med vad som i dagligt
tal menas med bristande kritisk läggning. Och
i varje fall är det lätt att förstå, huru Boströms
egen levande, starka och självsäkra övertygelse
varit ägnad att imponera närmast på hans
auditorium och sålunda blivit en av de
viktigaste förutsättningarna för hans stora
skolbildande auktoritet. Nemo potest inflo.mma?e
alios, nisi ardet ipse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
