Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dikter av Rupert Brooke. Översättning av Sigrid Elmblad - Den gamla prästgården, Grantchester (Café des Westens, Berlin, maj 1912) - De döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER AV RUPERT BROOKE
DEN GAMLA PRÄSTGÅRDEN, GRANTCHE5TER
(CAFÉ DES WcSTENS, BERLIN, MAJ 1912.)
Just nu syreners vita rikedom
framför mitt lilla rum slår ut i blom.
Uppå rabatterna ren våren strött
sin hela friska prakt i blått och rött.
Och runt omkring uti en färgglad rand
pensé och vallmo stå som bäst i brand.
Åh, nu kastanjeträden sommarn lång
vid floden breda ut sin skymningsgång,
en tunnel utav grönt, och nedanför
sig floden som en hemlig tanke rör.
Tyst som en gåta, stilla går dess ström,
djup såsom döden,grönliksom en dröm.—
— Fördömt! Jag vet det,och jag även vet
hur fälten stå i gyllne härlighet.
Och medan ljuv och varm den unga dag
min bara fot förgyller, skyndar jag
till badets svalka bort . . .
Du Heber Gott!
Här är jag, svettas uti ångbad blott —
och där den svala floden i sitt lopp
förgäves famna vill min nakna kropp.
DE DÖDA
Så ljuden horn för våra rika döda!
Om än de i sitt liv känt nöd och skuld,
de med sin död ha gett oss mer än guld,
de gett för oss sitt blod, det varma, röda.
Sin ungdoms vin, sitt liv de offrat det,
sitt värv, sin fröjd, den bleka ro de givit
som kallas ålder, gett vad än ej blivit,
gett sina söner, sin odödlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
