Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nya böcker om gamla herregårdar. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
EI,I-EN" KEY
LANDSKAP I ULFVEGÅRDENS TRAKT (TJUSTS HÄRAD I SMÅLAND).
■som bokens bästa sanning just är
jord-ägandets och lantbrukets betydelse för
fosterlandskärleken — och även särskilt
för adelsståndet — så hade man känt det
lugnt för gården, om den stannat hos den
oadlige, duktige ättlingen. Men denne
gifter sig naturligtvis nied en kvinna, som
är hans motsats, fin och själfull, med
fantasi och andliga intressen. Makarna få en
son, som blir modern lik. Efter faderns
död beger sig ynglingen ut i Europa på
hela sju »vandringsår», kommer så hem,
gifter sig samt får uppgiften att bära
godsets framtid i sina händer. Men man vet
endast om honom att han varit en
mång-frestare, som bland annat skrivit vackra
kärleksdikter. Den hårda nutiden låter
dock ej sådana papper gälla som certifikat
på den duglighet, som kan hålla en stor
gård uppe. Och däri har tiden rätt mot
herregårdarnas »vandrare». I det vackra
slutkapitlet, där »vandraren» i natten till
det nya århundradet samman med sin
unga hustru finner »Griparnes kista» och
i den det »som rätt brukat skall göra
deras lycka» — en murslev, arbetets
sinnebild — lägger han den på sin sovande
gosses täcke. Han visar sålunda mot
framtiden i dess fagraste gestalt: barnet. Men
innan detta hinner bruka uppbyggarred-
skapet är man orolig för Bråvallahus öde.
Släktens tidigare gestalter äro levande —
huru kort, episodartat flere av de diktade
människorna än uppträda — och den
tidsfärg, den omgivning, i vilken de tecknas,
är övertygande — så när som på de
dikter de anföra eller sjunga! Men
»Vandraren» svinner som dimbild, medan de
andra gestalter, som trätt fram, göra det
intryck diktaren avsett, när han vid
vinterbrasan lät dem glimma fram som de
bilder glöderna dana, bilder vilka sätta
fantasien i glad rörelse hos de stora som de
små barnen. Mera enhetlighet i byggnaden,
frånvaron av vissa utanverk, som bryta stilen,
hade varit att önska. Men genom
gestaltningsgåva och poesi får det oaktat
Bråvallahus en förgrundsplats inom det
område åt vilket man danat den lyckliga
beteckningen »hembygdskonst».
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
