Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anna Maria Lenngren (den 18 juni 1755 — den 8 mars 1817). Några minnesord. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
OTTO SYLWAN
genomföra den höjda stämning, som här
fordrades, och som låg över hennes
vanliga, vardagliga.
De allvarliga dikterna skänka
emellertid en ytterst värdefull inblick i fru
Lenngrens väsende, i det de uppenbara
andra sidor än förståndets klarhet och
iakttagelsens skärpa. Att hon i det hela
hyllade upplysningens anda, är tydligt;
hennes make, hela den krets, vari hon
rörde sig tillhörde denna riktning. Men
med dess filosofi tog hon säkerligen ingen
befattning, och hon ägde i botten en
religiositet, som då sorgerna kommo höll
henne uppe, och som gav henne kraft
att med tappert sinne möta det lidande,
som under slutet av livet blev hennes lott.
Fråga vi då, om fru Lenngrens
person är oss rätt bekant, blir svaret en
smula tveksamt. Lätt tillgänglig är
hennes dikt, själv var hon det icke.
Traditionen vill måla henne vid tebordet i sitt
hem, samlande kring sig akademisterna
och några andra, och den är nog riktig.
Men litterär salong höll hon icke. I
tidens brev och memoarer är det
förunderligt tyst kring henne. Blott
Choræus har i ett brev från 1802 berättat
om en afton i hennes hem, eller rättare
om det intryck hon gjorde där: »Vi voro
i söndags på besök hos Lenngrens och
blevo kvarbjudna till aftonen. Det är
visst att fru Lenngren i sitt hus väcker
lika mycken vördnad, som hennes
skaldestycken beundran. Man måste bli kär
i detta enkla, anspråkslösa och goda
väsende, i denna ädla varsamhet, i denna
okonstlade hövlighet, som upplyfter en
syndare ur stoftet till höjden av hennes
egen tron . . . Sedan ett par timmar gått
fram, blev den visa kvinnan mera öppen
och fri. Då visade hon mig Kellgrens
porträtt och målade själv ansiktet av hans
karaktär såsom vän och människa; då
beskrev hon Leopold, huru det gnistrar
kring honom när han är vid sitt goda
lynne, huru han är tråkig däremellan ...»
Det bästa vi har av någon samtida
är Franzéns ord i hans vackra Minne
(i Sv. Akademiens handlingar), där han
såsom huvuddraget i hennes karaktär
nämner »återhållenhet. Stämpeln därav
uttryckte sig i allt vad hon talte och
gjorde såsom i det hon skrev, i själva
hennes klädsel såsom i hennes rörelser
och åtbörder. Det var ej den måtta,
som gör sig själv hos en trög och kall
natur. För att finna dess rätta ursprung,
behövde man blott se det halvlöje,
varmed hennes läppar återhöllo det epigram,
som hennes ögon syntes lova, eller den
försonande min av innerlig godhet, varmed
hon strödde ut sina saltkorn: också var
det merendels från en fin spets de föllo.»
medalj över anna maria lenngren slagen av
svenska akademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
