Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När hagen blommar. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR HAGEN BLOMMAR
Av HELENA NYBLOM
ET FINNS knappast något
som ger ett så rikt intryck av
naturens mångfald som en svensk
skogshage, när den står i sin
midsommarblomning.
Som ett böljande hav vajar och
svajar det knähöga gräset om ens fötter,
och i detta hav vimlar det av buskar
och plantor, av rankor och blommor, av
unga träd och ogenomträngligt snår;
mossklädda stenar och sorlande bäckar
— allt finner plats i en svensk
skogshage och bildar ett förtrollande helt, ett
stort ackord av jubel, som framkallar ett
glädjeutbrott till svar.
Först småningom ger man sig tid
att undersöka alla de oändliga detaljer,
som samverka till att skapa denna
skönhetssymfoni. Och av vilken mångfald
består den ej, vilken underbar och
överraskande olikhet i allt detta virrvarr,
som åstadkommer ett så harmoniskt helt!
Blåklockorna svaja lätta och eteriska,
som skapade av sommarluften.
»Ljust skall det vara!» tyckas de
säga. »Det är de ljusa tonerna som
äro de äkta; solens och luftens toner;
man kan aldrig få det tillräckligt ljust»,
och så ringa de med sina genomskinliga
klockor i solen.
Men vid sidan av dem resa sig de
stolta kungsljusen, styva och symmetriska,
som skulle de vara gjutna i metall.
»Se på oss», tyckas de säga.
»Enkelt och dekorativt! Det är vad som
gör största verkan. Våra blad äro som
en basis för en kolonn, våra
blomstänglar äro som pelare, våra blommor som
gyllene ornament. Vi svaja inte fram
och åter, vi stå orörliga och
monumentala och göra effekt! Intet konstnärsöga
kan glida oss förbi. Det måste stanna
vid en planta som vår, och glädja sig
över vår dekorativa skönhet. Det är
dock till slut linjen det beror på. Det
känna vi och hålla oss strama.»
Men över de små granarna sprida
rankorna sina vilda, fladdrande nät, fulla
med lilafärgade blomklasar. Man vet inte
vad som är slutet eller början på dem,
man vet varken varifrån de komma, eller
vart de ämna sig. De krypa och kräla,
svaja och slingra sig, försvinna mellan
grenarna och titta plötsligt åter fram.
Om man vill plocka en stängel, följer en
flod med av hoptrasslade rankor.
Det är som om de skrattade och
dansade och viskade:
»Man tar oss inte där man sätter
oss, det är just det som är det roliga.
Allt vad som faller oss in, utföra vi i
samma stund. Det fantastiska, det
oväntade är vår största glädje, och vi ha
hela hagen att tumla oss i. Se vi ett
träd, som behagar oss, då måste vi äntra
dit upp. Står en buske full med rosor,
då måste vi bort och kyssa dem. Vi
slingra oss lätt som ögonblicket vill det,
och vi behöva ej stå någon till
räkenskap för våra krumsprång.»
Men under deras rankor glöda de
vilda rosorna.
»Färg», sucka de, »färg, sä varm
man kan få den. Vi suga in solskenet
och vända ansiktet emot ljuset för att
bli röda, för att kunna glöda, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
