Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lydia Wahlström och hennes senaste arbeten. Av Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
287
och lätthet att finna och få fram ett
ämnes huvudpunkter äro i allmänhet
utmärkande för henne. Men klarheten blir hos
henne ej abstrakt — en mycket
betydelsefull omständighet för den, som i ett ämne
som detta vänder sig till en större
allmänhet. Även då hon har att tala om så
pass abstrakta ämnen som statsformer och
statsteorier, rör hon sig aldrig med blotta
skemata, liksom i lufttomt rum, som
författare av övervägande logisk och abstrakt
läggning göra. Från de historiska och
psykologiska realiteter, som ligga bakom
abstraktionerna, och ur vilka
abstraktionerna framgått, kringspelas i hennes
framställning dessa av det mänskliga liv och
den mänskliga värme, som hon själv i dem
förnimmer.
Som en verklig kulturvinst är det att
räkna, att Järtas mäktiga gestalt med liv
och färg träder fram i en biografi som
den Lydia Wahlström här givit — en
skildring, där helhetssynèn och de färgrika
detaljerna inte störa varandra. Inte heller
har den blivit ojämn genom någon förfis
lust att utbreda sig över det myckna nya,
hon i denna skildring kommer med. Den,
som förut ej känner Järta själv, måste här få
ett utpräglat intryck av vad han var, och
den, som känner honom, kommer att dela
den skildrandes värme och stolthet över
»den färgstarka, skiftande, självförbrännande
svenska gestalt, som hette Hans Järta».
Det känns renande och uppfriskande
att läsa en ny och i alla avseenden
»up-to-date» levnadsteckning över en »stor
man» utan att en enda gång besväras av
den fräna rökelsedoft, som brukar
genomtränga framställningen av en »stor mans»
liv, när den alls har någon känslofärg.
Dessa de moderna persondyrkarnas
rökelse-offer äro, förefaller det mig, en av de
många former, vari tidens maktreligion
yttrar sig, och därjämte äro de utslag av
den parti- och kotterianda, som lägger
beslag på allt för sina syften, det förflutna
så väl som det närvarande. Med detta
slags äreminneslitteratur har Järta-biografien
intet gemensamt. Förf., alltid saklig, är i
denna mycket mera reserverad än hon
eljest är, mindre familjär, icke heller
hård-händt i greppet på personen, som ibland
eljest. Raskheten och kraften i
penseldragen är omisskännlig, men den varma
sympatien märkes kanske inte fullt av alla.
Därtill är den i sin styrka för stillsam.
Framför allt är det den yngre Järta på
höjden av sin offentliga verksamhet som
fängslat förf:s intresse och som hon ställer
fram levande, konkret och hel. Honom
är det också som allmänheten framför allt
behöver lära känna, både därför att
eftervärlden har mest anledning att minnas
honom från den perioden, och därför att
samma allmänhet via Geijers avfall hittills
snarare känner bättre till den gamle
förgrämde och pessimistisk vordne Järta. Förf.
ser det tragiska hos Järta i hans senare
gestalt, men låter ej skuggorna skymma
den förut givna ljusa bilden. Skulle man
kunna göra en anklagelse mot förf. för
orättvis partiskhet för den unge Järta
gentemot den gamle, skulle det vara den, att
i hennes karakteristik av den senare
mörksynen och den hårdnande ensidigheten väl
mycket framhålles, den alltjämt bevarade
överlägsna intellektuella skärpan väl litet.
Om Erik Gustaf Geijer har Lydia
Wahlström tidigare (1907) gett ut en hel
bok. Den uppsats, som inleder andra
delen av Svenskar från förra seklet, är
ett förkortat populärt referat av
undertecknads två år efter hennes Geijer-bok
publicerade forskningsresultat med avseende på
»avfallets» datering och psykologi, ett
referat framkallat av hennes intresse för
ämnet och medvetande om att popularisering
ej är överflödig, då folk vanligen ej läser
doktorsavhandlingar, samt av önskan att
inlägga en reservation mot
höger-histori-cismens förkärlek för den konservative Geijer.
Både avsiktligt och genom sakens egen
natur blir bilden av Johan Gabriel Richert,
byggd på Warburgs arbete om honom, till
innehållet en verkningsfull pendant till den
av Hans Järta.
»Några fakta och synpunkter» kallar
förf. själv sin framställning av Fredrika
Bremer. Mot den titeln är intet att
invända. Till intresset och med avseende
på Fredrika Bremers person tenderar den
till att bli en hel livsskildring men är det
dock icke. Det hade också varit en mindre
väl väld tidpunkt att ge en sådan just
under ännu pågående utgivning av Fredrika
Bremers brev. Det är icke mer än nätt
och jämnt som första bandet av den stora
brevupplagan hunnit tillgodogöras för Lydia
Wahlströms artikel i de »synpunkter» hon
närmast upptagit. Även detta skulle varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
