Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Minnen från två fälttåg i Afrika 1859—1860. Ur efterlämnade anteckningar. Av Henric Ankarcrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 6
HENRIC ANKARCRONA
LÖJTNANT HENRIC ANKARCRONA.
OMKR. l86l—62.
sirocco, under några och trettio graders
värme, ångade emot oss. En arabisk
vägvisare, noga bevakad av tvenne jägare
med påsatta bajonetter, gick i teten av
bataljonen, och det av sjösjukan medtagna
manskapet släpade sig fram i den svåra
och obanade terrängen. Allt emellanåt
måste halt göras för att invänta
efter-liggare, så att tiden led närmare
midnatt, innan vi nalkades vårt mål. Här
och där började vakteldar lysa, men
vilka därav tillhörde fransmän eller
araber var omöjligt att gissa sig till.
Bataljonschefen, major de Geslin, lät då
göra halt och musikkåren blåsa upp
bataljonens marsch för att underrätta
fransmännen om vår ankomst. Sedan
musiken tystnat, blev det tyst som i en
grav, och varje man lyddes blott på
zuavernas svar; inom kort genljöd på
avstånd deras signal, besvarad av ett
skallande jubel från hela bataljonen. Det
blev nu annat liv i marschen, och inom
kort möttes vi av en utsänd
kavalleripatrull, som visade oss vägen till den
platå, som fransmännen höllo besatt.
Glädjen var allmän över den ankomna
förstärkningen, i synnerhet som
överstelöjtnant Beauprëtre genom spioner fått
reda på, att lägret skulle anfallas
följande morgon. Förrän vid kl. 2-tiden
på natten kom bataljonen ej i ro, och
vid dagningen väcktes jag av en
livlig skottväxling, då jag rusade upp till
tältluckan och fick se bataljonen redan
uppställd. Jag ropade på min uppassare,
frågande ursinnig varför han ej väckt mig,
då han lugnt svarade, att som han visste
det var första gången jag skulle i elden,
så tyckte han jag väl behövde sova ut
riktigt först. På några ögonblick var jag
dock i ordning och slöt till bataljonen,
som så snart den ryckt ut några hundra
fot utom lägret måste formera fyrkant
emot det djärvt anfallande arabiska
rytteriet. Efter några minuters livlig eld
från båda sidor var detta som bortblåst
igen, kvarlämnande ett 50-tal döda och
sårade jämte åtskilliga hästar.
Jägarebataljonen förlorade blott tvenne döda och
några sårade. Hela affären var avgjord
på en timma, och araberna, som ej hade
aning om att fransmännen fått
förstärkning under natten, flydde på alla
kanter. När vi åter inryckte i lägret, stod
frukosten serverad, vilken jag åt med
särdeles god aptit, efter att för första
gången fått höra några kulor susa förbi
öronen. Efter frukosten sade mig
bataljonschefen, att, som det såg ut som jag
hade starka nerver, ville han låta mig
få se något, som jag visst aldrig sett
förut, varpå han skickade en soldat med
mig som vägvisare. Han förde mig till
en liten rännil strax framför lägret, och
jag stod nu midt framför kropparna av
sju stycken araber med avskurna
huvuden och vilka voro dagens fångar. Chefen
hade visat denna grymhet, för övrigt ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
