Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Norsk konst i Stockholm. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
RAGNAR HOPPE
ristiet i Stange kirke» äro bevis nog för det
påståendet. Men även hennes landskap
äro målade av en verklig målare. Bland
de tidigare fäste man sig särskilt vid det
lilla i delikat grått och kyligt grönt
målade landskapet från Bossvik, som med
sin något platta form och sitt emaljaktiga
föredrag i hög grad erinrade om
svensken Hills ungefär samtida studier från
Frankrike.
Exteriören från Tanums kyrka (1892)
var inte bara lyckad i sitt fina
färgan-slag, grönt, rosa och violett, den var
även av en nästan expressionistisk kraft
och uttrycksfullhet, och detsamma kan
man säga om den blonda, spelande
»Utsigt fra mit vindu» (1912). Ett par stora,
alltför grellt färggranna och onyanserade
interiörer från Opdals kyrka och den tungt
och illustrationsmässigt skildrande
»Barn-daap i Stange kirke» voro de enda som
bröto sig ur den annars fina och
harmoniska ensemblen. Harriet Backer var
egentligen den enda av de norska
konstnärerna som hade en retrospektiv
uppvisning av sin produktion.
Erik Werenskiold hade visserligen
tagit med även ett par äldre dukar men
ej många nog för att man skulle kunna
få en klar föreställning om hans
konstnärsskap. Det är väl fråga värt, om
We-renskiolds styrka ligger i det i egentlig
mening måleriska. Han är kanske ändå
först och främst berättare, och vad man
en gång i framtiden kommer att sätta
högst i hans produktion är väl
antagligen det som redan nu ger oss, hans
yngre samtida, mest, nämligen hans
manligt kärva, humoristiska och
stämnings-mättade teckningar till Snorre och Jonas
Lie, som redan ha hunnit bli klassiska.
Ty i dem är han verkligen mästaren, i
dem har han sagt sitt ord. Kolorist har
han endast varit i sällsynta fall,
porträttet av Grieg ur Thorsten Laurins
samling måste ur den synpunkten sett räknas
som ett av hans mera lyckade, knappast
däremot »Minder», de två kvinnorna vid
fönstret, som är mer än lovligt tungifärgen.
Målningarna från de senare åren visa, att
Werenskiold varit mottaglig för nya
impulser men äro dock ej tillfredsställande.
Färgen är visserligen ren, men den är
också tunn och klanglös och föredraget
mekaniskt och maniererat. Vad
Werenskiold alltjämt har är en viss friskhet i
naturiakttagelsen. Som sund och ärlig
människoskildrare med en rättfram
uppfattning av det individuellt typiska når han
även goda resultat, så t. ex. i porträttet
af rektor Knudsen, där man dock stötes
tillbaka av bristen på liv i föredraget.
Närmast Harriet Backer och
Werenskiold står Signe Scheel, en god
målarinna med verklig kultur men som
konstnärspersonlighet ej så nyanserad som
Harriet Backer. Hon målar landskap och
porträtt, mest det senare, i gråa toner
med ett pastöst och saftigt föredrag, som
har sina avgjorda förtjänster. En studie
som »Nökent barn» är gott och skickligt
måleri — men ej heller mer.
När man kom in i Edvard Munchs
sal frän t. ex. Werenskiolds, erfor man
en känsla av befrielse. Här stod man
inför en konstnär, vilken ej blott som
Harriet Backer var en målare i detta ords
klassiska mening, utan även en stor
personlighet med rika, outtömliga, ja
outgrundliga mänskliga källor, en dynamisk
urkraft, som överströmmade en med sitt
väsens lidelse och energi.
Werenskiold kändes tam och Harriet
Backer blev vid jämförelsen, trots sin
finhet och sin konstnärliga konsekvens, liten
och begränsad.
Munch är en djupt germansk natur,
och hans förmåga att realisera, som
Cézanne uttryckte det, står ej alltid på
höjden med hans lidelsemättade upplevelse.
Det oerhört rika och komplicerade, till
en viss grad undermedvetna spel av kraf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
