Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gammaldags godsägare. Novell av N. W. Gogol. Översättning från ryskan av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
N. W. GOGOL
kattor sitt tillhåll. Man bör icke
förväxla dessa skogskattor med de
förvildade kattor, som löpa ikring på
hustaken. Ty dessa, vilka leva i städerna,
äro trots sitt vilda väsen långt mera
civiliserade än skogens invånare. Dessa
senare äro däremot i allmänhet ett vilt
och dystert släkte. De stryka alltid
ikring hungriga och magra och jama
med grov och rå stämma. Ofta gräva
de sig genom en underjordisk gång in
under förrådshusen för att stjäla talg;
ja de visa sig till och med i köket, i
det de plötsligt hoppa in genom fönstret,
då de märka att kocken för ett
ögonblick avlägsnat sig i det fria.
Överhuvud hava de inga ädlare instinkter.
De leva av rov och döda små sparvar,
som de överraska i nästet. Dessa
kattor underhöllo genom ett hål i
spiskammaren länge bekantskap med Pulcheria
Iwanovvnas snälla huskatt, och slutligen
lockade de den med sig, liksom en skara
soldater narra en enfaldig bondflicka att
följa med. Pulcheria Iwanowna lade
märke till kattens försvinnande och lät
söka efter den; men det var omöjligt
att finna den. Så förflöto tre dagar.
Pulcheria Iwanowna sörjde djuret, men
glömde det slutligen.
En dag, då hon hade tagit sin
trädgård i betraktande och återvände med
ett fång gröna, friska gurkor, vilka hon
med egen hand plockat åt Athanasius
Iwanowitch, träffades hennes öra av det
ömkligaste jamande. Nästan
instinktmässigt började hon ropa: kiss, kiss!
och plötsligt framdök ur steppens höga
gräs hennes gråa katt med jämmerligt
utseende och ytterligt avmagrad. Man
kunde tydligen se, att den på flera
dagar icke fått något att äta. Pulcheria
Iwanowna fortsatte att locka på den,
men katten stod stilla, jamade och
vågade icke närma sig. Det var tydligt,
att den förvildats mycket, sedan den
sprang bort. Pulcheria Iwanowna gick
framåt och fortsatte att ropa på katten,
vilken rädd följde henne ända fram till
trädgårdshäcken. Slutligen, då den
igenkände de välbekanta ställena, gick den
även in i rummet. Pulcheria Iwanowna
befallde strax, att man skulle giva den
mjölk och kött, och hon roade sig med
att sitta och se på, med vilken girighet
den slukade det ena stycket efter det
andra och lapade i sig mjölken. Den
gråa flyktingen växte nästan inför hennes
ögon och åt redan med mindre
häftighet. Pulcheria Iwanowna sträckte fram
handen för att smeka den, men det
otacksamma djuret hade redan för mycket
antagit de vilda kattornas sedvänjor och
hoppade ut genom fönstret. Ingen av
gårdsfolket lyckades få tag i den.
Den gamla föll i tankar. »Det var
min död som kom efter mig!» sade
hon för sig själv, och ingenting kunde
förströ henne. Hela dagen var hon i
misstämning. Förgäves skämtade
Athanasius Iwanowitch och frågade, varför
hon plötsligt blivit så dyster. Pulcheria
Iwanowna teg eller svarade på ett sätt,
som ej tillfredsställde Athanasius
Iwanowitch. Andra dagen såg hon märkligt
medtagen ut.
— Huru är det med er, Pulcheria
Iwanowna? Ni är väl icke sjuk?
— Nej, jag är icke sjuk, Athanasius
Iwanowitch. Jag vill meddela er en
underlig händelse. Jag vet, att jag skall
dö i sommar; döden har redan varit för
att hämta mig!
Det ryckte smärtsamt kring
Athanasius Iwanowitchs mun. Men han sökte
behärska den djupa smärta han kände i
sin själ och sade småleende: »Jag förstår
icke vad ni menar, Pulcheria
Iwanowna, säkerligen har ni smakat på
eder persikolikör i stället för på eder
dekokt.»
— Nej, Athanasius Iwanowitch, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
