Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nil admirari. Av Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4i6
VILHELM EKELUND
stundernas doft och sträcka ut dem över
längre tidrymder än vi, giva hela
existensen en allt det nedriga, olustiga
betvingande ton av de högsta
lusterinringarna —: liksom t. ex. en konvalescent
kan under de första veckorna efter sitt
fulla tillfrisknande ännu hålla kvar de
första obeskrivliga gryningsdofterna som
han erfor på tröskeln till den
återvändande hälsan —: han blir långsam och
sakta i alla sina omdömen, förlåter gärna,
vänder sig bort utan hat från vad han
icke kan gilla och har en elastisk
spänstighet i denna kraft att blixtsnabbt vända
bort själens uppmärksamhet från allt
vidrigt, — han lever i djupa drag allt
det kostligaste i ett nil
admirari-till-stånd.
Varför är konvalescenttillståndet så
likt det renast poetiska och det renast
filosofiska? Vad är det som utgör
grunden för den fina lyckan hos
konvalescenten? Att han icke hyser ovilja mot
någon människa; att han har en förmåga
att blunda för och ignorera det fula och
bittra i tankar, en kraft som han icke
har annars.
En lång (livslång) lycklig konvalescens,
full av mildhet och meditationens sötma,
fri från ambitioner, — med ett förakt
som är tempererat av medlidande och
from tacksamhet utan all fariseism: vad
annat är Epikuros’ lycko- och
vishetsideal?
Men hela den sköna utvecklingen
skulle ju stanna av, om ett sådant ideal
bleve allmänt (vad det ju gudskelov
aldrig kan bli)? Var inte så säker. Brak
och buller och knog och spring och
rännande ser alltid så härligt kraftigt
och framåtsträvande ut. Men är det
det också? Var blev lyckan och
visheten av — i all denna blanka fixa
snediga utvecklingsvärld, där själva
tanken och poesien se ut som om de gjorts
på maskin —.
IV.
Till den stora adorativa kraften (den
är nästan alltid identisk med den
produktiva) hör ett nil-admirari. Men detta
är ingen fattigmanströst, fegmanströst,
ingen par dépit-livsstämning. Det växer
ur den vissa insikten i det rikas och
kraftens natur. »Le fibre adorative» i
vårt hjärta får sin fulla styrka, renhet
och clairvoyans först i
nil-admirari-tan-kens skugga. Denna tanke är ingen
fadd resignation, tvärtom, den blommar
likt vårens fraicha förstlingar i den starka
västanstormen och den häftiga aprilsolen.
Den är förnöjsam — men av kraft, den
är försakande — men av rikedom.
Horatius var ingen sensitiva, och ej
Michelangelo.
Vad betyder nil admirari? Det
betyder riktigt admirera, den stora
konstens sätt att se. Det är det rakt
motsatta till det lidelsefulla seendet, — som
vanligen är detsamma som vara blind
på bägge ögonen.
Eller tror du det var av måttlighet,
av medelmåttighet antiken fann måttet?
Nej, så lätt kommer man icke det
gudomliga när. Gudarna sälja dyrt; även
grekerna ha fått betala. Det är bara
på akademierna man tror att grekerna
voro »harmoniska».
V.
Om det verkligen avhänger av dig
själv i vilken värld du får lov att vistas?
Om det inre ögat vore något som icke
kan fördärvas eller smutsas, förutsatt att
du icke vill det?
Sättas på prov fruktar man, och
nederlagen kunna ej undgås. Men om det
vore så, att proven bleve lindrigare i
mån av ökad omtanke, växande
renhetsglädje? Om det visade sig att relativt
oförskyllda nederlag vore trappsteg till
större utsiktssyn? Kunde så prov och
nederlag så småningom mista sin bittra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
