- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjätte årgången. 1917 /
448

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden. Av G. Göthe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

44«

G. GÖTHE

Josephsons konst, men icke hans
oljemålningar — de intresserade dem ej — utan
hans »sjuka» blad. Och när jag så
nyligen i den danska »Kunstmuseets Aarsskrift
1916» läste följande yttrande av min högt
värderade vän Jens Thiis, blev jag ännu
mera betänksam. Han säger där: »Denne
megen tale om syk og sund kunst er
imidlertid ofte det rene mundsveir. Sund kunst
er selvmotsigelse. Kunst er kraft, men har
intet med det normalbegrep at gjøre som
-heter sundhet. Kunst er altid mani (ordet
understruket av Thiis) av en eller anden art.»

Att kalla varje sådan stegring av
egenskaper utöver det vardagliga lugna måttet
för mani synes mig minst sagt vara en
farlig lek med ord, och just nu farlig på
det konstnärliga området med dess brist
på psykisk jämvikt och dess svaghet för
det patologiska.

Vad Ernst Josephsons »sjuka» blad
beträffar, har jag ej svårt att se att själva
brustenheten i hans inre löste hans fantasi
ur det tvång, som en naturalistisk opinion
pålagt den under hans friska tid. Han får
i sina förvirrat fantastiska visioner en
onek-lig charm särskilt i sin linjeföring, som är
ny för honom. Men jag kan icke nog
förvåna mig över den åskådare, som icke ser
det sjuka draget, icke gripes helt
mänskligt av det hemskt tragiska däri och icke
hindras att enbart estetiskt njuta av det
sorgliga skådespelet.

En av de punkter där jag icke alls kan
-följa författaren är vad han yttrar om stora
konstnärers skisser. Hans ord lyda så:
»Hos en stor konstnär äro skisserna
marginalanteckningar, som eftervärlden
naturligtvis intresserar sig för, som den
intresserar sig för Goethes namnsdagsverser
och till och med för hans egenhändigt
skrivna tvättnotor.» Detta är ett förlupet
ord. Jag är bra säker, att när författaren
ställer sig exempelvis inför vissa skisser av
Rubens eller Delacroix han skall i dem se

något mycket mer än marginalanteckningar,
namnsdagsverser eller tvättnotor. Till
exempel: Rubens’ lilla »Simson med lejonet»
å Nationalmuseum är ju ett mästerverk in
nuce, och Delacroix har penslat skisser
som visa honom på höjden av hans
mästerskap som kolorist och tecknare. Men
naturligtvis har författaren rätt uti, att
skissen såsom form för till anspråket färdiga
tavlor helt simpelt är ett självsvåldigt
manér; och rent olidligt blir det, när
målaren icke är en stor konstnär.

För övrigt skulle författaren kunna
åberopa sig på ett rätt märkligt yttrande av
just den ovannämnde Eugène Delacroix —
jag vill minnas att det förekommer i hans
av Philippe Burty utgivna högintressanta
»Lettres». Han yttrar: »Nej, man
fördärvar icke en målning genom att göra
den färdig. Kanske ges det i ett
fullbordat verk mindre spelrum för fantasien än
i ett blott påbörjat. . . . Kanske behagar
ett utkast till en bild blott därför så
mycket, att var och en kan fullständiga
det efter sitt tycke . . . Konstnären
fördärvar icke verket genom att fullborda det.
Det är bara det att, då han stänger dörren
för uttolkningar och avstår från skissens
obestämdhet, han framträder tydligare i sin
personlighet och visar hela vidden men
också gränserna i sin talang.»

Men för att återkomma till författarens
bok. Det kanske allra bästa däri synes
mig till slut vara, att han med all sin
polemik mot modernismen icke står inför
densamma såsom en oförstående konservativ
stock eller en sur pessimist. Gör jag orätt,
som i hans inlägg ser en yttring av en nu
uppväxande generation, som är mera
verkligt ung än den »friaste konstakademien»,
som ser humanare och friare på kon^te"
än den obalanserade modernismen ^ h
icke sätter konstens frihet i dess
excentricitet? Jag liksom författaren hoppas på
framtiden. G. Göthe.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1917/0492.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free