Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
OLOF RABENIUS
dissonans i versackordet. Det talas bl. a.
här om hur
tystnan breder ut sin sammetsmantel,
där alla minnen ringa vespersång.
och om kvällens famn, som purpurbrämad
glöder. Det är för mycket på en gång,
och strofen blir sålunda behängd med för
tunga och olikartade prydnader, bestående
i bilder, hämtade från oförenliga områden;
brämet och glöden ha exempelvis som
bestämningar till kvällen och till på köpet
kvällens famn föga samstämmighet. Den
finare logiken har för rimflätningens skull
fått lida i följande rader:
Allt som går i lånta fjädrar,
allt som klingar falskt, förnedrar
och med lögner far.
Det är ju tydligt, att koordinationen
förnedrar och far med lögner är en lapsus.
Meningen är väl fastmera, att allt som
klingar falskt och far med lögner,
förnedrar, eller möjligen, att allt som klingar
falskt, far med lögner och därigenom
förnedrar. Anmärkningen kan synas småaktig
men stöder sig på kravet, att poesiens
språkdräkt bör vara fläckfri. Man skulle
kunna påvisa misslyckade enskildheter även
i andra dikter, t. ex. i sonetten Musik, som
slutar med följande slätstrukna rader:
— Blir icke för ett fint och känsligt sinne
musiken till en högre religion?
Hvad innehållet vidkommer, kan man
indela dikterna i tre grupper. En cykel
omfattar havs- och sjömansdikter, en annan
besjunger fosterlandet och hembygden, i den
tredje har den mera personliga och intima
lyriken ordet. Havet är den natur, med
vilken prins Wilhelm är mest förtrogen och
i vilken han djupast levat sig in.
Ensamheten jämte farorna och äventyren på de
fria vidderna utöva en stark lockelse på
hans sinne och motsvara en dristig och
överdådig romantik i hans eget väsen. Denna
furste yppar i sin poesi ett vagabond- och
fribytarlynne, som lever upp under
vågsamma färder på havet. Det ligger både
vilja och dröm, kraft och oro i detta
temperament, som väljer skeppet och sjöarna
till sina symboliska uttryck.
Jag längtar ut till blåa, vida fjärdar,
där böljan dansar över skummigt vatten.
Jag längtar knyta handen hårdt om ratten
och segla bort mot obekanta världar.
I den smidda spänstiga rytmiken i hans
diktning finna vi hans vilja i handling och
rörelse, samtonad med havets egen sång.
Hans paroll lyder:
Jag vill kämpa till det sista,
det må bära eller brista;
jag skall fram ändå.
Men det är genom ett melankoliskt töcken
en sådan handlingskraft blixtrar fram.
Tätt står mörkret vart jag vänder,
inga glimtar, inga bränder
från en vänlig strand.
Trots och tvivel blodet syrar —
släckta fyrar, släckta fyrar
i min längtans land.
Det ligger i dessa verser något, som för
tanken framkallar Byronska stämningar.
Ett par bilder av havets skräckfulla mystik
gives i de båda sonetterna Det vita seglet
och Klockbojen på kajen. Det är skada
att den första tercinen genom ett olämpligt
ordval går miste om sin verkan, dubbelt
skada, därför att den andra är så förträfflig:
Det var en natt i dis och blygrå tjocka,
som klangen från din ärgbelupna klocka
mig frälste från en strandnings säkra död.
Man har även mångenstädes i dessa
havssånger nöje av den poetiska
marinmålningen, medan de mera episkt lagda
sjömansdikterna, såsom Uppassaren 5 : M***
Hansson och Sjömansvisa, skänka mindre utbyte.
Bland de övriga dikterna lägger man
märke till en patriotisk hyllnings- och
maningssång, som utmärker sig för en huggen,
skarpt accentuerad rytm, och vidare ett par
hembygdssånger, som i ljusa luftiga färger
måla det fagra Södermanland. Lundarnas
blomsterkryddor sprida här sin doft till
omväxling med havsskummets sälta. En
utmärkt dikt, kanske samlingens bästa, är
den, som bär namnet En gammal
Ölandskvarn. Det är en folksägen skalden här
förtäljer med en åskådlig skildringsförmåga
och en lyckligt träffad berättarton, som
omisskännligt visa, att prins Wilhelm äger
en verklig diktargåva. I detta enda fall
kunna hans ord tävla med prins Eugens
färger, liksom själva motivet för dennes
konst i erinran:
Det står en gammal väderkvarn på åsen,
där Alvarslätten stupar trappstegsbrant.
Men ingen nyckel rasslar mer i låsen,
och det var längesedan mjölnarpåsen
stod fylld och svällande på tröskelns kant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
