Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
OLOF RABENIUS
bilder, han ger av vänligt grönskande
stränder, omsvepta av havets blåst och
soltöcken. Kontrasten mellan en dyster natur
och en ung flicka, som i den uppstämmer
sin sång och därmed löser dess
förtrollning, framställes på ett vackert sätt i
»Kväl-syn», och i »Strandvandring» skildras med
en osökt natursymbolik, hur ögonblickets
ljusa glädje plötsligt överskuggas av onda
aningar. Två unga människor vandra i
den svala, daggfriska morgonen ned till
havet, där de finna ett föremål, som
be-klämmer dem:
En livboj ligger där och vaggar sakta.
Vi stilla, undrande vårt fynd betrakta: —
ett bud, en hälsning ifrån djupens grav,
från stridens, gåtornas och dödens hav!
* *
*
Det judiska nationalmedvetandet, som
under förskingringens århundraden varit så
starkt, har nu också fått en poetisk tolk
i en svensk skald, nämligen i den såsom
konstforskare och nu senast genom sitt
angrepp på den nyaste målarkonsten kände
Ragnar Josephson. Författaren tillhör en
gren av den bekanta judiska släkten
Josephson, som haft så många konstnärligt
begåvade medlemmar — att i främsta
rummet nämna kompositören Jacob Axel och
målaren Ernst. Ragnar Josephson har sin
poetiska debutbok, Kedjan, bakom sig, en
formellt otadlig, men till sina andliga mått
föga betydande diktsamling. Redan i denna
gjorde sig det specifikt judiska anslaget
hört, ehuru ingalunda så utpräglat som i
hans nu föreliggande Judiska dikter. Oscar
Levertin, som icke blygdes över att vara
jude, fastän hans natur på ett egendomligt
— och för övrigt fruktbart — sätt var
spänd mellan den egna rasens och
fosterfolkets egenskaper, anslog icke så sällan
den judiska strängen i sin diktning, om han
än företrädesvis förhöll sig estetiskt till
ämnet och behandlade judiska motiv i
romantisk stämningston; i varje fall var det
ej i framträdande grad en judisk vilja och
håg, som bröt fram i denna
konstdrömmares och västerländske skeptikers syner
och sånger. Josephson, vilken ju som skald
icke kan mäta sig med Levertin, gör sig
däremot eller försöker göra sig till ett med
den judiska folksjälen, både sådan den
framträder i den gammaltestamentliga Jahve-
religionen och profetismen med dess etiska
stränghet, för att icke säga hårdhet, och
dess Messiasförhoppningar, och sådan den
möter hos det i träldom och lidanden
landsflyktiga folket. Det låter sig väl icke
förneka, om man utan fördomar betraktar
saken, att något av den stora moraliska stil —
en stil, för vilken Nietzsche uttryckte sin
beundran — som utmärkte den
gammaltestamentliga judendomen, ännu kan sätta sin
prägel på de bästa individerna inom rasen,
om den än t. o. m. hos dem mist sin
naturliga styrka och hos det stora flertalet
förvridits till en karrikatyr. Man måste
emellertid konstatera det etnologiska
naturfenomen, som ligger däri, att rasen,
för-spridd över hela världen men
sammankittad av blodsinstinkten, kunnat hålla sig
uppe under de oftast ogynnsammast
tänkbara omständigheter och slå rot och skjuta
skott i de mest skilda klimat och miljöer.
Och ser det icke för närvarande ut, som
om framtiden skulle infria judarnas
förhoppningar? Zionismens tanke synes
närmare sitt förverkligande än någonsin förut.
Kanske skall den judiska Messiaden klinga
i Jerusalems nybyggda tempel. Vare sig
sådana drömmar gå i uppfyllelse eller ej,
så är det judiska folködet en av de
märkligaste paradoxer, historien har att uppvisa,
och det är icke underligt, att en skald,
som tillhör detta folk, känner sig gripen
därav. En svårighet, som möter den
poetiska tolkningen av den judiska raskänslan,
ligger emellertid i obefintligheten av ett
judiskt nationalspråk. I språkligt avseende
tillhöra ju judarna de olika folk, vilka
upptagit dem i sina statliga organisationer.
Språket är ju den förnämsta
förbindelsekedjan mellan det levande släktet och de
försvunna generationerna. Och denna kedja
är här avsliten. Vid tanken på ett sådant
missförhållande måste den judiska
nationalskalden känna sitt hjärta blöda. I en av
sina bästa dikter, Det döda modersmålet,
ger Josephson luft åt sin sorg däröver:
För mig förborgad är den låga,
som kunde pulsens slag förklara
och endast dunkla rop besvara
mitt blods, mitt hjärtas heta fråga.
I språkets flamuppfyllda bål
jag ser blott askans bleka spöken,
och svart och tjocknad bolmar röken
ur mitt förbrunna modersmål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:59 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1917/0540.html
