Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
OLOF RABENIUS
tiden. Den framträder utan alltför stora
litterära anspråk men har dock vikt och
värde genom den personliga sanningshalt,
den äger. Den blottar en själ, ett hjärta
med dess kamp och kval, dess drömmar
och skönhetssyner. Många av dikterna
tillhöra det slags intima lyrik, som är bikt
och bekännelse om moraliskt avgörande
livserfarenhet. När man i uppgörelsens
stunder talar till sig själv och till sin Gud,
är man ärlig och uppriktig, egenskaper,
som denna skaldefysionomi ha skrivna på
sin panna. Här tala känsla och
övertygelse rent språk utan alla bitankar på yttre
effekt. Känslomeddelelsens verkan blir
endast starkare, i samma mån som den är
osökt.
En känsla, som starkt tynger skalden
och för vilken han söker utlösning i sina
bekännelsedikter, är skuldkänslan. Så
tryckande förnimmer han den, att när han
vänder sig till Gud, möter han blott
hämnarens blick. Han har erfarit de fördömdas
pina i det jordiska helvetet. Fåfängt söker
han förlossning och befrielse; Sisyphos’ sten
rullar ständigt på nytt nedför berget. Han
vet, hur hoppet om ljusning i själamörkret
gäckar.
I morgon, i morgon vid paradisets flod
skall min själatörst ljufligt jag släcka.
I dag är min dryck min galla och mitt blod,
som pinoandars händer mig räcka.
I morgon, i morgon! Ren dagningen jag ser,
men paradiset ännu mera fjärran!
Dess gyllene tinnar jag skönjer icke mer.
Förkastad är jag från herran.
Den moraliska melankolien, om med
ett sådant uttryck får betecknas detta
förpinande själstillstånd, förgiftar hans
ömmaste och renaste känslor. När han skall
hemföra sin älskade, önskar han, att
hennes brudsäng måtte förvandlas till en grav.
Ty den, som där vid din sida
skall taga din kärleks gärd,
jag endast allt för väl det vet:
han är dig icke värd.
Men det finns väl alltid utvägar ur den
labyrint av kvalfulla tankar, vari individen
är innestängd. På livets flod, där allt
skiftar, är, som skalden säger, det egna
jaget det enda, som icke tröttnat att följa,
och dock kan även det lösas i vågen och
frigöras från sin begränsning. Vi kunna
uppgå i naturen och låta oss
genomströmmas av alltets liv och därvid gripas av
gudomsanden, vare sig det är genom
skönhetskänslan eller på någon annan väg som
den når oss. Vi känna därvid, hur skuld
och smärta vidhäfta den trånga livsform,
som individualiteten är, hur det är
isolationen som skapar vårt nödläge, men hur
vi endast som delar i ett helt kunna vinna
frid och harmoni. Kallstenius besjunger
asken Ygdrasil, och när han förnimmer sig
som ett blad i dess krona, blir hans liv
stort — och han erfar det själv — genom
sammanhanget. Thanatos är den gud, som
förenar oss helt med världssjälen, och borde
därför dyrkas icke som dödens utan som
livets gud. Kallstenius skildrar i en
högstämd hymn den ro, som sänker sig över
världen, där han uppenbarar sig.
Vid dina fötter, där mot mörknad himmel
du hög dig reser, ljuden falla samman,
och rösterna av jämmer och av gamman
dö bort med glimtarne av livets vimmel.
I den konstnärliga naturbetraktelsen ha vi
emellertid före döden ett medel att skåda
tingen i deras salighets ljus, och Kallstenius,
som själv är en inspirerad konstnär, har
mer än de flesta erfarit dess renande makt.
I dikten Fænix höjer han sin sång till den
unga våren.
Välsignad vare du, du unga vår!
Välsignad du, du majregns milda flöde,
som svalkar och som lisar mina sår.
Se, skogen är ej längre mörk och öde!
I blekgrön ljusning skälva dina trän,
och på melodisk vindfläkt svävar hän
en klang från hjärtan, vilka sakta klinga
en gryningsdröm om livets härlighet
och det förgängligas förgänglighet.
I dikten Solnedgång blir befrielsen
genom döden ett med befrielsen genom
naturen. Kallstenius’ diktning rör sig således
dels i en personlig, dels i en kosmisk sfär,
vilka äro de båda sidorna av verklighetens
väsen — ej underligt, att poesien, som är
världsmedvetandets förnämsta organ, måste
upptaga dem i sin spegelrymd.
Och sedan vi nu sökt klarlägga
diktsamlingens rot och nerv, behöva vi endast
helt kortfattat vidröra några enskildheter.
Det bör då ej förtigas, att några av de
äldre dikterna, t. ex. andra och tredje
sången i Hjärtekval, äro alltför löst
hopsöm-made för att kunna göra några konstnär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
