Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553
OLOF RABENIUS
av orientalisk levnadsvisdom, sinneslust
och förgängelsekänsla blandade lärodikt, en
»östlig divan», en sångskatt av höstligt
gyllene tänkespråk och kärleksord, värdiga
dubbelnamnet Hafiz-Goethe. Den har
nämligen förut till svenska överflyttats av G.
Damm och i denna form först publicerats
i Ord och Bild. Damms översättning var
noggrannare, Selanders har mera skaldisk
flykt. Ett dylikt tolkningsprov är ett
säkert bevis på formell begåvning; under
Selanders hand har dikten genomgått en
språklig metamorfos, som icke bortstrukit
något av tankarnas svala skepsis och stilens
blåa fjärilsskimmer.
Men Sten Selander är långt ifrån blott
och bart en formpoet. Han är även ett
temperament och en karaktär. Om man
med ledning av dikterna vill beteckna hans
andliga art, stannar man inför två, i viss
mån kontrasterande, huvuddrag: sensibilitet
och vilja. Han är skälvande, bristfärdigt
känslig för de tvenne krafter, som kanske
mer än andra bestämma det poetiska
skapandet, nämligen för sorgen och skönheten,
dessa båda väsen, som tyckas ha ett
gemensamt ursprung någonstädes i andedjupen.
Deinön bios, livet är något fruktansvärdt,
det är en erfarenhet, som skalden gjort intill
roten av sitt medvetande. Man hör från
de tysta bladen i denna bok ett
smärte-skrik, ropet av en själ i högsta våda och
vånda, som värjer sig mot sitt eget väsens
upplösning och undergång. Redan den
första dikten Gryning för oss midt in i
detta själstillstånd. Vi se här ett
ångest-blekt anlete, som efter en sömnlös natt på
sitt pinoläger stirrar den annalkande dagen
till mötes. Skalden vandrar ut genom
morgontöcknet och ställer bävande frågor till
livet om dess mening och mål. Då bryter
en skönhetssyn fram ur naturen:
Svanar — se svanar, som fara
tram som en skimrande, overklig syn,
högt mot den klara,
ljusnande skyn!
Barn av den stora, tigande myren,
rymden och havet, det underbara,
väldiga havet, som famnar vår värld —
sagorna, sången, äventyren
följa er färd!
Här är det skumt, men där uppe i höjden
lyser det sol, där svanarna draga
hän emot öster, mot ljuset, mot fröjden,
hän emot morgonens ynglingasaga.
Så får då skönheten makt över det
sjuka, genom lidandets tryck dubbelt
mottagliga hjärtat och helår, lyfter och stärker
det. Och genom den susande rytmen hör
man befrielsens andedrag. 1 några smärre
dikter — t. ex. Vision och Tre blomvisor —
märker man, hur skalden älskar det stilla,
rena, rofulla, som starkare måste väcka
hans längtan i samma mån han är skild
därifrån.
Men det är icke genom passiva
stämningar, som skalden söker befrielse, även
om livet ibland benådar honom med
sådana. För honom gäller det en personlig
kamp, en hård viljeanspänning, och han
vet, att han endast genom att brottas med
ödet kan besegra det. I Tre lyckosoldater,
samlingens mest betydande dikt, vari
skalden med tydliga inslag av egen dyrköpt
erfarenhet avlägger sin livsbekännelse, möta
vi trenne världsåskådningar framställda
genom motsvarande mänskliga karaktärstyper.
Den förste soldaten är en apostel för den
fria livsglädjen och ögonblickets lust, som
han är säker att fånga, blott han sträcker
ut handen. Det är naturens lyckobarn,
Aladdin, som har allting till skänks. För
honom växa blommorna i ökensanden, och
hans tro är, att
Allting är möjligt. Allt är ett under,
ständigt förnyat, endast du vill.
Den andre ryttaren talar som en asket och
livsförnekare. Han har erfarit njutningens
faddhet och gemenhet och menar, att
lyckan ligger i försakelsen. Som man
märker: det är huvudmotsatsen
optimism—pessimism, som i dessa båda ryttare få sina
tolkar. Mot dem uppträder nu den tredje
ryttaren och hugger liksom itu deras
ord-spånad med sitt blixtrande svärd. Det
enda liv, som för honom har något värde,
är det, som blivit prövat genom lidande
och erövrat genom kamp. Icke den
billiga lyckan, som under sin dans på rosor
aldrig skuggats av sorg, icke det vissna,
kraftlösa världsföraktet, som endast visar,
att livets källor sinat! Att bryta sig ut
ur tvivel och kval eller endast hålla sig
uppe i dem och hävda sin tillvaro med sin
vilja, bejaka och älska livet trots allt
lidande — det är att vara en rätt
människa! Som man ser, är Selander här inne
på tankebanor, som i våra dagar lagts av
Nietzsche och hos oss förut bevandrats av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
