Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kvinnor som stigbanare. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlemmarna, får man genom Maria Holmström
ett livligt intryck av denna tid, vilket dock
lika litet torde motsvara hela verkligheten,
som det intryck en ung litteraturgranskare
från våra dagar erhållit av Gurli Linders
bok om sällskapslivet i Stockholm under
1880- och 90-talen. De unga, som läsa
sådana skildringar, inse nämligen ej i
vilken grad de försynt hålla sig till de
yttre dragen, huru litet man får veta
om den fiendskap eller rivalitet, de
förälskelser eller den svartsjuka, som finnas
bakom de skenbart glada och vänliga
samkvämen. Vi, som voro med på 80- och
90-talen — och veta, huru det då såg ut
bakom kulisserna — ha erfarenheter, som
göra oss fria från illusioner i fråga om den
blida harmonien inom Aganippen, Gröna
rutan och alla de övriga sällskapen på
1840-och 50-talen. Och vi le, när vi hos en
nutida yngling — t. ex. Göran Lindblad —
finna en så naiv ljussyn som den följande:
»Om något är utmärkande för både åttio- och
nittiotalens kultur, så är det draget av
kollektivism (?), man höll sig inte för sig själv såsom
nu (?), man var ständigt tillsammans, i hemmen,
i föreningarna, i det offentliga livet — och på det
stora hela var man sams (?). De
meningsbrytningar, som förekommo, te sig ovillkorligen rätt
oskyldiga — givetvis till stor del beroende av, att man
icke kan underlåta att se dem i belysning av
dagens strider. I själva verket får man ett intryck
av idyll, när man läser Gurli Linders bok.» O. s. v.
 |
| LITOGRAFI AV JOHAN CARDON. 1842. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
