Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Meleagros från Gadara, en ehllenistisk kärlekspoet. Av Carl Theander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL THEANDER
I yttre mening på sitt sätt ett motstycke till detta epigram är följande, där
uppslaget är fullkomligt originellt och som visar, att skalden även ägt humorns gåva:
Surrande myggor, som utan försköning i nattliga timmar
fråssen av människoblod, glupska bevingade kräk,
låten Zenophila sova en blund, därom ber jag er hjärtligt,
borren i stället er djupt in i min sargade kropp!
Dock, vilken fåfäng bön! Rovdjuren kunna ju också
finna det ljuvligt och varmt invid ett svällande hull.
Men sluten upp med er fräckhet, eländiga byke, nu genast,
eller I skolen få se svartsjuka händer, som slå!
Överhuvud är det sällan som Meleagros nöjer sig med att bearbeta äldre uppslag;
om det är någon egenskap, som mer än andra utmärker honom som skald, så är det
just den aldrig tröttnande uppfinningsrikhet, han ådagalägger vid valet av sina motiv.
Särskilt fantasirik är han, när det gäller att skildra, huru den gud, som vållar både
hans sällhet och hans plåga, handskas med honom efter sitt behag. Med rent av
otrolig virtuositet låter han Eros uppträda i de mest olikartade sysselsättningar och
förklädnader. Än höra vi t. ex. talas om tärningsspelaren, som sätter människoliv på ett kast:
Eros satt ännu i moderligt sköt, när han arla en morgon,
kastande tärning, för mig spelte bort lycka och liv;
än om bollspelaren, som leker med människohjärtan:
Eros, som snyltar hos mig, spelar boll med mitt bultande hjärta,
slår nu en lyra igen, Heliodora, till dig.
Lek då med tjusaren fritt; blott kasta ej bort mig ifrån dig,
ty du må veta, att jag tål inga fuffens i spel!
än åter om fågelfängaren, som lägger ut sina snaror och därpå, när offret fastnat, likt
en österländsk bödel marterar detsamma:
Har jag ej varnat dig, själ: »Snart sitter du fången, vid Kypris,
älskogskranka, som jämt flyger i snaran på nytt!»
Har jag ej varnat dig? Nu är du fast, får sprattla på limspöt,
ty det är Eros som själv slagit sin boja om dig,
halstrar dig sakta på eld och stänker med oljor dig halvdöd,
och när du törstar, dig ger brännande tårar till dryck.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
