Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Till sextioårsdagen den 6 juli. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLLE HOLMBERG
boken Karolinerna. Övergången mellan
första och andra perioden må då
betecknas av den i sin oändliga rikedom
såsom helhet konturlösa diktsamlingen
1895, övergången mellan andra och
tredje skedet ligger tydlig i Heliga
Birgittas pilgrimsfärd.
Heidenstams diktning börjar med
Vallfart och Vandringsår, och därmed brukar
man också anse 90-talet proklamerat.
Det förhåller sig så — i viss mån.
Boken är ingångsportalen till det nya
decenniet, men hör själv inte dit, ideellt
lika litet som till tiden. I denna bok
och de närmast samtida av Heidenstam
är moralen ännu utilistisk, psykologien
naturalistisk-mekanistisk,
världsåskådningen lika blottad på religiositet som
någonsin 80-talets, samhällsuppfattningen
demokratisk-humanitär och konstläran i
varje fall inte mera revolutionerande än
att författaren ännu länge beundrade
Zola. Exemplen äro lätta att finna utan
att här behöva anföras. I Renässans
betonade Heidenstam också med styrka,
att hans opposition gällde mer
»framställningssättet» än »innehållet» och inte
avsåg att rubba på naturalismens »åsikter».
Den som verkligen representerade den
på sitt sätt ideella oppositionen mot
80-talet, C. D. W., skar också
betecknande nog Heidenstam och detta
ungefär över en kam, åtminstone vad
beträffade uppskattningen av deras
prestanda.
Det nya hos Heidenstam låg i formen
och lynnet. I två ord, som med
klingande hammarslag, slog han i
Renässans fast det nya skedets
förutsättningar: inbillningskraft och hänförelse.
Det är formeln för 90-talet, hur dess
skaldevägar i övrigt skilja sig.
Det konkreta programmet för
Heidenstam var närmast »skönhet och livsglädje».
I Hans Alienus ger han förkunnelsen en
högre konsekvens genom att frigöra den
från 80-talsmaterialismens tankegångar -—
dock inte mera helt än att man ännu i
Karolinerna kan finna ett spår av en
deterministisk själsuppfattning — men
på samma gång märker han, att
programmet är orealiserbart.
Forntids-glädjen är död, stundens njutning är
tom, framtiden är en chimär, och
skönheten — inte heller den kan förverkligas.
Den strid mot samtid och samhälle, som
Hans Alienus för i syfte att förverkliga
dessa önskemål, blir tragisk, därför att
den vet sin strävans fåfänglighet, men den
höjer dem på samma gång i en ideal sfär,
därför att denna strid trots motgången
fortsätter. Då Hans Alienus går i döden
med glädjens och skönhetens namn på
sina läppar, ger han dem en irreal
existens, en ideell verklighet. Tragiken
och transcendensen äro införda i
Heidenstams dikt, därmed är dess nya karaktär,
90-talismen, fullbordad. Man behöver
endast ta ett steg från slutstroferna i
Hans Alienus för att komma fram till
Jairi dotters evangeliskt översvinnliga
poesi. Också hon ringaktar arbetet och
nyttighetssträvandet. Den som har burit
saligheten som en krans om sin hjässa,
förklarar hon, den
låter sitt sår förrinna,
gitter ej sitta och spinna,
arbetssystrar, bland er.
Bårbrädet kallar hon den »sällaste
bädd för min önskan», med ängslan
lyssnar hon till den röst, som kallar
henne åter till ett liv av ringa skönhet,
men mest fyllt av strävan och tung plikt.
Denna dikt hör således ännu till
Heidenstams ungdomssång. Det är
skönhet och njutning det gäller — men inte
längre i deras jordiska präglingar, utan
som översinnliga verkligheter. Idealismen
har här för en gångs skull hos
Heidenstam nått sin extremaste form, blivit
platonism. De jordiska tingen äro endast
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
