- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
306

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Till Hjalmar Södermergs femtioårsdag. Av Bo Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för resten lika gärna tänka sig en
återgång till idyllen, till en klosterkonst, som
med en gest av trött vämjelse vänder
sig bort från den smutsiga verkligheten.
Det finns tecken som tyda på detta.
Den som lever får se. Under tiden
tröstar man sig på sina håll så godt man
kan. Anatole France tar upp sina
barndomsminnen igen (Le petit Pierre), och
Hjalmar Söderberg går ännu några steg
längre tillbaka och hamnar i gamla
testamentet hos Moses med hornen och
förbundsarken och trollkonsterna på Sinai.
Jahves eld är, när detta skrives,
Söderbergs senaste bok. Den är förmodligen
i tillräckligt godt minne för att inte här
behöva vidare beröras, och den lämnar
ett utomordentligt bevis på författarens
kritiska kombinationsförmåga, liksom —
naturligtvis — på hans spirituella
framställningskonst. Jag minns att Hjalmar
Söderberg i skolan, där flitbetyget icke
alltid var så värst lysande, fick
erkännande för att han »gissade antagligt». Han
har i Jahves eld inte vansläktats från
skoltiden. Han har verkligen gissat antagligt,
vilket här vill säga detsamma som att
komma med goda skäl för sina hypoteser.

Nu vid femtioårsåldern har han ett
dussintal volymer bakom sig. Ingen dag
utan en rad har tydligen inte varit hans
valspråk, och man skall inte allt för
mycket beklaga den saken. Det är ett
farligt valspråk för den som först och
främst strävar efter att inte »skriva vitt»,
att inte tala utan att ha något att säga
och att inte nöja sig med halvfärdigt
arbete. Få kunna berömma sig av ett
så strängt konstnärligt och intellektuellt
samvete som Hjalmar Söderberg. »Jag
är så rädd att av ovarsamhet komma att
skriva något skadligt och dåligt, att det
tror ingen ... Jag tar aldrig min penna
i handen utan att erinra mig ett
gammalt judiskt ordspråk: den vise gömmer
sin kunskap, men den dåraktiges mun
är som en överhängande olycka». Han
har vid något tillfälle förklarat, att han
inte har så brådtom att skriva ner en
tanke, när den först infinner sig. »Jag
väntar och ser om den kommer igen».
Detta är raka motsatsen till flitvalspråket,
och många böcker kan det inte bli på
det viset med en så strängt tuktad och
så sparsamt flödande diktarfantasi som
Söderbergs.

Vad är det då för tankar som »komma
igen» hos författaren? Kring vilka
huvudpunkter rör sig hans diktning? Finns
det några ledmotiv, och i så fall vilka?
Jag har i denna artikels början påpekat
ett: hans funderingar över sitt eget yrke,
över dikten och verkligheten. Det
religiösa problemet, förhållandet mellan
könen, frågorna om livets mening och
människans fria vilja äro andra
tankenötter som han gärna biter på och om
vilka han fabulerar och kåserar från sin
deterministiska ståndpunkt utan att ta
sig några stora later och visserligen
också utan att gripa allt för djupt i
fjärdingen. Något själsstridernas
martyrium hittar man inte; när man
förebrår Hjalmar Söderberg att han kommit
för billigt till sin skepticism, så beror
det härpå, på att man får resultatet
färdigt utan att se vägen dit. I Martin
Bircks ungdom
docerar farbror Abraham
om den fria viljan, medan han rycker i
sprattelgubbens snöre. I Tuschritningen
får cigarrflickans envisa fråga om vad
teckningen betyder symbolisera
mänsklighetens fordran på att få veta vad livet
betyder. »Om du hör en man säga:
man kan det man vill — och han annars
ser någorlunda vederhäftig ut — så kan
du lugnt dra den slutsatsen, att han inte
vill stort annat eller mera än han kan»,
»Vad är det för ett storhetsvansinne
som har gripit människornas barn: att
de nödvändigt vilja att deras liv skall
ha en särskild mening, en annan mening

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free