Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En liten svart höna. Novell av Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITEN SVART HÖNA
gelägen att få undan middagsmålet,
sen skall hon ner till byn med
äggakorgen. Där ligger 12 stycken stora
granna ägg i dem, rena och fina, så
det blänker av dem. Det blir vackra
pängar för de där. Och ändå har hon
gömt undan fyra stycken för att ha
och ge far till veckan. Far behöver
litet kraftig mat, den gamle stackarn.
När gubben kommer in med
vedkorgen full av pinnar, börjar hon gräla.
Han som är krasslig i dag, gå och
anstränga sig sä —!
Då skrattar gubben och nappar till
sig vattenhinken.
»Vad bråkar du för, mor? Styr dej
du bara! Ja’ ä’ ju rent hörker 1 nu, det
sir du la.»
Han är storförtjust att få göra
gumman hjärtängslig. Och så
försvinner han med vattenspannen.
Det har egentligen aldrig varit
någon riktig arbetsfart på Nicklas. Från
ett fattigt hem kommer han, klen till
kroppen och undernärd har han varit
under hela sin barndoms- och
ungdomstid. Med godhet och lirk fick modern
honom till arbete och foglighet, men
grälade hon på honom blev han som
en istadig häst. När värnpliktsåldern
kom, hörde han till dem, som
militärtjänsten svårligen anfäktade och
plågade. Kamraterna retade och
tyranniserade honom. Han kastades in i en
virvel av tvivel på allt möjligt, på
Guds och människors godhet, på det
rättmätiga i överhetens befogenhet att
pålägga människorna en viss gärning,
som stred emot deras samvete och fria
vilja. Inte minst tvivlade han på sig
själv. Ett envist och grubblande
lynne hade han av naturen, en
fallenhet för att gå och fundera på allting
och alla. Sju gånger vände han på
1 hörk = kry, duktig.
spaden, innan han satte den i jorden.
Han ville förstå och begripa allt, vad
han tog sig till och allt vad som mötte
honom i naturen och i livet.
Över religiösa spörsmål började han
också grubbla ett tag, och för att
komma undan ångesten, hade
dryckenskapen, som kamratumgänget frestade
med, hållit på att få makten över honom.
Men just då var det, som Thilda
kom i hans väg, och sedan de väl
blivit bekanta, hade hon tagit ur
honom både den olaten och fler till.
Thilda hade listat ut, vilken makt det
var, som gjorde Nicklas underdånig och
lättledd, och tack vare detta hade hon
fått honom att arbeta och sköta det
lilla de hade och fingo. I alla dagar,
sedan de två kommo samman,
mulna såväl som glada, hade de
»levat så väl med varann», som folket
uttrycker det.
Nu i ålderns sena höst, efter ett
mödosamt, försakande och strävsamt
liv, hade de det bra, lugnt och godt,
hemtrevligt med varann, små behov,
litet slantar på banken och förnöjsamma
sinnen.
Ett annat liv och annat folk är
det i »grannas» , det är fattiggården
eller ålderdomshemmet, som det
numera kallas.
Den är stor, nybyggd, rödstruken.
Nicklas lilla täppa gränsar intill ett
hörn av ålderdomshemmets område.
Nicklas och Thilda brukar kalla det
»sitt oroliga hörn», ty där kan ju vara
element ibland — ofta nog tyvärr! —
som föra ofrid och oro med sig. Fast
de försöka ju med all makt hålla sig
utanför allt, vad gårdsfolket därinne
vidkommer.
När Thilda väl begivit sig av ner
till byn med äggkorgen på armen,
efter att ha givit sin käre Nicklas
många förmaningar om att hålla sig
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
