Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En liten svart höna. Novell av Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITEN SVART HÖNA
dra hjonen. De börja fråga, prata och
stimma.
»Vad har ’an gjort, Nicklas?»–
»Har an ta’tt di höna?» — »Ja, jag
säger väl det!» — »Agust, den kan ingen
va’ säker för! — » — »Jag känner’n
jag!»–-
Men Agust rör sig inte, sitter och
tuggar och sväljer i fullkomlig ro som
förut.
»Svar’ mej, kär’!» ryter Nicklas,
som nu skälver i hela kroppen. »Du
va’ inne och stal mi’ svarta höna i la’
gårn, och så sprang du hit bort mena.
— Var har du’ na? — ge mig igen
tjuvgodset, och det på stunna!»
Agust har nu druckit upp och
sätter ifrån sig bleckmuggen. Han
torkar sig därpå noggrant om munnen
med avigsidan av handen, knäpper ihop
de långa, knotiga händerna, vilka
tydligen inte varit i beröring med
tvättvatten på mycket länge, och läser
halvhögt och entonigt en lång bordsbön,
medan han andäktigt böjer sitt toviga,
smutsiga huvud.
Sedan ser han åter upp med samma
oförstående blick, men nu glimmar det
samtidigt något ondskefullt i den.
»Når sulle det dära händt nårs?»
frågar han oskyldigt.
»Å prat! Det vet du allt! — I
jåns.»
Dä vänder han sig med ett bredt
grin, som blottar de korta, mörknade
och ojämna tänderna, mot förestånderskan.
»/ vet la, moster, att ja’ har va’tt
härinne ända sen midda n?» säger han
inställsamt.
Förestånderskan står med händerna
i sidorna och ser från den ene till den
andre av de båda gubbarna. Hon
känner nog Agust. Han är inte av Guds
bästa barn. Men å andra sidan hör
han ju numera till ålderdomshemmet,
och de gamla där är hon satt till att
skydda och värna om. Hon får väl
se till, hur hon kan fria honom nu.
Nicklas är ju en snäll schåse, men
larvig med sitt, gumman och hönsen och
vad det är allt. Och inte sagt han
har så väl reda på sig.
»Nog har ja’ sett’en här en god
stund», säger hon därför.
Strax blir Agust säkrare, mindre
ödmjuk.
»Jag har va’tt inne ända sen
mid-da’n», säger han bestämt.
»Det är detsamma, men det var
du, som tog mi höna i jåns, och nu
ska’ du ge mej igena», vidhåller
gubben Nicklas.
»Jag vet inte, vad du pratar,
Nicklas lille», säger Agust. Har ja’ ta’tt
di höna, så ska’ ho’ la finnas. Leta du.
Leta bare! Ja’ kan la inte ätita som
ho’ va, me’ fjär och allt?» -—
Han fnittrar till, och ett par av
kvinnfolken börjar också fnittra.
Blodet stiger i mörka vågor upp
mot Nicklas’ panna. Det vita håret
’står rätt upp, och han darrar allt
häftigare.
»Du är en tjyv och en lögnare»,
skriker han. »Här är fler än jag, som
kan vittna om det. Ger du mej inte
mi höna igen, så mäler jag dej för
länsman, så mycket du det vet.»
Det rycker elakt kring Agusts le a
mun och glittrar olycksbådande i hans
små, vassa ögon.
»Du ä inte rädder åv dej, du
Nicklas», säger han långsamt och
högtidligt. »Har du vittnen på mej kanske?»
»Ja ä la vittne nock! Ja har ju
sett dej me’ mine egne ögon — »
»Har du inga fler vittnen?» Agusts
röst är nu full av hån.
»Ja ä nock ja!»
Då reser Agust sig och går
hotande fram mot Nicklas.
»I alle här ha hört, vad han har
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
