Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Några bidrag till svenskfinsk teaterhistoria. Påpekade av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA BIDRAG TILL SVENSKFINSK TEATERHISTORIA
och ting, som tilldragit sig uppmärksamhet
i stora världen. Topelius berättar bland
annat om teatern i Hälsingfors, om
lokalen, om publiken, om pjäser, om aktörer
och om söta aktriser. Under denna lek
med pennan klarar han sin uppfattning av
den dramatiska litteraturen och konsten och
av teaterns betydelse. Han blir typen för
den resonerande och docerande kritikern,
magistern med pekpinnen och betygsboken.
Han förlorar aldrig ur sikte teaterns
folk-uppfostrande uppgift. Han talar i hovsam
ton men med orygglig bestämdhet så snart
han kommer in på detta kapitel. Han
överser med skådespelares tekniska
svagheter och fordrar ej mästerskap av den
oerfarna ungdomen, men sund smak och
god moral fordrar han i allt som erbjudes,
och han ställer sig oblidkelig mot allt
ock-rande på en ouppfostrad publiks sämre
böjelser. Han är först och sist pedagog,
kräver upplyst ledning och ansvarskänsla
hos de styrande och portförbjuder den låga
genren, allt som kan verka stötande och
ofint, allt omoraliskt och opassande. Bland
annat bekämpar han år efter år de
lättfärdiga lustspel, som inplanteras från
Stockholm, där de med god smak — eller
snarare med dålig smak — smältas av en
fördärvad publik. Han förefaller oss, sena
tiders barn, en smula löjlig, när han
förfasar sig över dessa »pöbelpjäser» med
för-skämd atmosfär och fulla av smutsiga
situationer — dessa uttryck gälla bl. a.
Blan-ches, Jolins, Säfströms och andras
skämtstycken, menlösa och ofarliga bagateller.
I regel äro dessa för övrigt bearbetade
från franska eller tyska original, det
lösaktiga innehållet kan knappast skrivas på
den stockholmska smakens räkning.
Topelius är emellertid oblidkelig i detta
avseende, och hans ståndpunkt låter sig
onekligen försvaras, även om inan måste småle
åt hans överdrifter. Han fasthåller
energiskt grundtanken att teatern skall bilda
och icke förvilda, den skall lyfta massorna,
ej sänka sig till deras nivå eller under
den.
Även den samtida kritiken i vårt eget
lättfärdiga samhälle var ganska stram
mot skämtstycken, där man saknade
poesi, moralisk tendens och högre
syftning. Flere av Blanches stycken
räknades till dessa. Det var ej tillräckligt, att
en fars roade, den skulle också uppbygga,
lämna åskådaren en ideel behållning.1
Bland de av våra egna granskare, som
funno de svenska eller de lokaliserade
lustspelen otillfredsställande, var C. V. A.
Strandberg, men han skiljer sig från de
andra däri att han var en lättsinnig
stockholmare i så måtto, som han fäste mindre
vikt vid ett styckes moraliserande syfte än
vid dess konstnärliga halt Han fordrade
konstnärlig bygnad, koncentration och
konsekvens även i en muntrationspjäs, han
anmärkte t. ex. upprepade gånger på det
famlande, osäkra och hållningslösa i Jolins
och Hedbergs lustspel med flera motiv
sammanrörda och ett vidlyftigt pratande i
alla väder. Han ställde med andra ord
högre fordringar på skämtstycken än deras
författare själva gjorde.
Topelius försvarar den finska publikens
rätt att ha sin egen smak och att slippa
instämma i applåder från grannlandet. Själv
uppträder han med anspråk på att vara
ett språkrör för den kultiverade
allmänheten, han ogillar en del recensenters sätt
att framhålla sin personliga smak såsom
överlägsen publikens, och han anser, att
»en tidnings omdömen gälla mindre än
intet, om de icke äro uttryck för många
bildades åsikter». Mot slutet av sin
verksamhet som kritiker är han på publikens
vägnar stolt över att på tio år icke ett
enda dåligt stycke haft framgång i
Hälsingfors. Om det inte låg någon överdrift
i detta påstående, så får man medge, att
Hälsingfors på denna tid var ett undantag
bland hela världens teaterstäder.
Han förlorade ej ur sikte teaterns
nationella uppgift. Liksom den samtidigt
stiftade finska konstföreningen hade till
uppgift att uppodla bildande konst, så hade
teatern till mål att bereda jordmånen för en
inhemsk dramatik och skådespelarkonst.
På båda dessa områden måste man i
Finland gå i skola hos utlänningen, och det
blev naturligt nog hos svenskarna till en
början. Men Topelius hade fullt klart för
sig, att målet var en finskspråkig seen.
Samtiden fann det väl sangviniskt att
hoppas på något dylikt. Målet hägrade
onekligen i en fjärran framtid, Topelius fick
likväl uppleva dess realiserande.
1853 funnos i Finland teaterhus endast
1 Om kriiikens hållning gent emot tidens
lustspel se vidare mitt arbete »Svensk teater och
svenska skådespelare.»
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
