Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Några bidrag till svenskfinsk teaterhistoria. Påpekade av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA BIDRAG TILL SVENSKFINSK TEATERHISTORIA
hjelms första teaterstudie är daterad 1902,
den sista 1908. Den förre är
representativ för 80-talet även i den iver, med
vilken han för fram sina åsikter, och i dom
slutens säkerhet. Han är skarpsynt och
logisk, även i de analyser, som förbise en
och annan ej obetydande ingrediens i verket
eller där granskaren ej fullt träffat prick.
Av särskilt intresse äro hos honom liksom
hos Söderhjelm omdömena om de sceniska
konstnärerna — det är eljest allt för
vanligt att utgivare av tidningskritiker i
bokform utesluta uttalanden om utförandet, ett
förfaringssätt som förargar åtminstone den
teaterhistoriskt intresserade. Om
värdesättningarna av framställningen ha något
värde, så varför ej rädda dem lika väl som
kritiken av skådespelet eller av teaterns
ledning?
Torsten Söderhjelms teaterstudier sträcka
ut över större områden än Neiglicks.
Co-quelin, Novelli, Grasso och Duse, tyska
Ibsentolkare och Gordon Craig passera
förbi. Betty Nansen och Johanne Dybwad
analyseras med hänförelse och med subtilt
förstående. Från vårt sekels första början
förskriva sig essayer om fru Bosse, fru
Hansson och fru Lundeqvist. Man läser
dem med intresse, blir visserligen litet
förvånad någon gång, som t. ex. då fru
Hanssons »enorma rutin» lovordas. Men det
är så många andra träffsäkra iakttagelser
man tillägnar sig med oblandad
medkänsla.
Olaf Homén står som representant för
sena tiders teaterkritik från Hälsingfors’
horisont. De tre kritikknippen, som
föreligga i bokform, omfatta åren 191 2 — 18,
en övergångstid som varit upprörd och
trasslig nog i Finland, även inom teaterns
värld. Hur många svensk- och
finskspråkiga trupper som tävlat och trängts på
scenerna och hur många skådebanor det
i själva verket funnits i Hälsingfors, kan
en utomstående ej hålla reda på, ej heller
kan han reda ut de förhållanden, som
framkallat och möjliggjort konkurrensen. Ett
resultat är emellertid i ögonen fallande, det
att en väldig mängd teaterstycken jagat
varandra och att yrkeskritiken haft full
sysselsättning. I Homéns kritiker lyser
knappast någon gren av dramatiken med
sin frånvaro, läsaren överblickar tiderna
från Sofokles, från Shakspeare och Moliére
intill Shaw, Bataille och Caillavet- de Flers
och intill de yttersta dagarnas flitigt
exporterade ungerska komedier. Ett rätt stort
utrymme tar naturligtvis de ymnigt
framvällande ungfinska försöken. lör oss
svenskar äro redan titlarna oläsbara, styckenas
innehåll förefaller högst variabelt, den
konstnärliga lödigheten tycks vara likaså.
Dristighet och försökslust saknas tydligen ej
Homén är en lärd man — en egenskap
som inom stora kretsar här i Sverige inger
misstro och är föga rekommenderande för
sin innehavare — men han uppbär sin
fond av lärdom med stark rygg och godt
lynne, och han framlägger sitt vetande i
ett lätt och ledigt, kort och okonstlat
framställningssätt, här och var kryddat med en
skämtsam vändning eller med en sarkasm,
som kan vara bitande nog men som oftare är
överseende och mild. Han är hemma på alla
områden och analyserar med lika mycket
intresse en Molièrekomedi som ett rafflande
och anspråksfullt sensationsalster av de
moderna parisiska salongsfäsörerna. Dessa
intressera honom som ett tidshistoriskt
fenomen, fast han finner dem, tagna var
för sig, fullkomligt likgiltiga. Om Ibsen,
Strindberg och många andra ger han
uppslag och synpunkter, som väcka intresse
genom sin klara logik, sitt sunda förstånd
och sin personliga vederhäftighet.
Den svenska teaterns betydelse för
Finlands kulturliv är uppenbar. Teatern står
som en av västerländska odlingens utposter
i öster. Dess läge är vanskligt nog. Här
— »här är ju icke ens den svenska
kulturformen som sådan orubblig och oomtvistad,
såsom gamla kulturer pläga vara; dess
existens är ställd under debatt och måste
försvaras.» Det är nu 30 år sedan detta
skrevs. Den tid, som sedan gått, har ej
medfört något närmande mellan landets två
nationer. Men med seg viljekraft försvara
svenskfinnarna den hatade och hotade
kultur, som deras land ej har råd att mista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
