Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Molière. Till det trehundrade årsminnet av hans födelse. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R. G. Strö vi berg
egentligen någonsin bringa det längre än
Gros-René, den halvspanske gracioson i
ungdomsstycket Le dèpit amoureux,
vilken kort och gott konstaterar att
kvinnan är
Un certain animal difficile à connaitre
et de qui la nature est fort encline au mal.
Som gift och änkling samlar han sin
visdom i de bevingade orden:
Elle est morte; je la pieure. Si elle était
en vie, nous nous querellerions.
Men som Don Juans betjänt och
förtrogne är det icke uteslutande tjänster
han blir i tillfälle att göra sin fruktade
herre, och denna Sganarelle är det
som vi sedan skola återse i Figaros
öppet revolutionära kostym som
folkets hämnare på höga herrar, vilka
alltför länge missbrukat dess enfald.
Moliéres stora farsskapelse nobiliseras i
sin tur till hjälte i en fin komedi — vi
bevittna på nära håll samma
egendomliga litterära process, som lät honom själv
med geniets slagruta för de friska
källsprången på den
äldre anonyma farsens
grund bygga upp
hela sitt verk. Det
är därför det lever
— icke blott »i
kännarens bibliotek»,
som vår Lorenzo
Hammarsköld bland
andra ville ha det
— utan också och
framför allt på de
tiljor som föreställa
världen. Den som
hört en fransk
teaterpublik skratta gott
åt Sganarelle, helst
på en
ungdomsma-tiné i Moliéres eget
hus, han vet först riktigt hur ett gott
skratt klingar. Sganarelle är naturligtvis
icke hela Moliére; han är kanske bara,
när allt kommer omkring, en manlig
representant för vad man på tal om hans
halvsyster Dorine kallat le gros de la
muse de Moliére. Men även som sådan
påkallar han så mycken respekt, att
man tryggt kan instämma med den
förträfflige Boileau, när han tillropar sin
vän:
Ta pius burlesque parole
est souvent un docte sermon!
Med Rabelais är Moliére under alla
förhållanden djupt ense om att det för
människan är bättre att skratta än att
gråta:
Pour ce que rire est le propre de 1’homme.
Det är i största möjliga korthet just
vad man velat hävda med detta
blygsamma äreminne till ett jubileum. Även
det »fint» komiska hos Moliére är till
för att utlösa ett skratt, kanske icke
alltid så gott, men ett skratt — trots allt!
Hans
människokännedom är djup och
omfattande, hans
humor är icke att leka
med, och han har
satt stora problem
under debatt, men
det är som genial
farsor Moliére blivit
och förblivit alla
tiders störste
komediförfattare, de gamles
fullkomnare och de
yngres eviga förebild
— den enda som
lyckats kyssa
Thalia mitt på munnen
utan att tappa bort
något av sig själv.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
