Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Ur en brevväxling med C. D. af Wirsén. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och åttiotalet
fylld han är av »den moderna tidens
strömningar». Detta får dock ingalunda
fattas som tvetalan: även till Wikblad
säger han, hur han föraktar »den
andefattiga naturalismen», men »aldrig i hela
mitt liv har jag tänkt så allvarligt över
poesiens uppgift och väsende som under
detta sista år», och nu vill han att den
skall besjälas av »kärleken till sin tid
och människorna». Det är alltså hans
sociala, anti-estetiska syn på dikten som
slår fullt igenom och blir uppenbar. Ännu
mindre får man stämpla som falskhet
detta och dylikt mera; Snoilsky var helt
och hållet gentleman, som, där det
behövs, visserligen ej sticker under stol
med en mening hans självaktning bjuder
honom att stå för men som av mycken
hänsynsfullhet och möjligen någon
vekhet och svaghet (var går gränsen?) icke
åt en dylik mening ger de skarpa
konturer som måhända skulle såra — helst
ett så Iättsårat hjärta som Wirséns.
Detta år, 1882, skriver för övrigt
Wirsén direkt till Snoilsky, att medan
denne i fjor syntes närma sig hans
åskådningssätt, tycks han nu glida från
honom.
Han framhåller sina synpunkter och
betonar, att många äro »moderna»
av omsorg för den kära populariteten;
han menar att de idealistiska diktarna
böra förstå kyrkans betydelse som
konserverande makt och med henne göra
front mot den radikala negativiteten.
»Jag bleve otröstlig i det ögonblick jag
såge dig i allians med ’Gengangeres’
författare, G. Brandes etc. Du är för
god därtill.» Så långt skulle ju
Snoilsky heller aldrig gå. Några månader
senare hoppas Wirsén, att finns det än
religiösa och etiska skiljaktigheter i
deras uppfattning, »kan dock i det mer
indefinibla, i den ideala känslostämningen
finnas en gemensamhet, som
sammanhåller och i nödfall utplånar allt, som
4—Ord och Bild, 31:0. årg.
vill vålla söndring». Alldeles så var det
även och förblev så genom livet.
Hur djupt en oförsiktighet från den
älskade skaldebroderns sida kunde gripa
Wirsén, det visar den ovan vidrörda
episoden rörande Strindberg. »Det nya
rikets» författare hade haft den
smaklösheten att tillsända Snoilsky sin bok,
men då Snoilsky, som han skriver till
Wirsén, »funnit i vilken kannibalism den
Eder emellan förda bittra striden
utmynnat, beslöt jag helt enkelt att icke låtsa
om hans sändning; men då jag några
veckor efter skrev till Klemming, råkade
jag, ännu uppfylld av den i min tanke
verkligt snillrika dikten Mäster Olof,
vilken först då fallit mig i händerna i sitt
nya skick, att av osalig obetänksamhet
tillägga, att när han på K. Bibi. såge
sin amanuens, kunde han för honom
nämna att jag fått boken».
Snoilskys brev till Klemming hade
uttryckligen framhållit, hur pinsamt det
strindbergska angreppet på Wirsén varit
för honom och att han därför ej
tillskrivit Strindberg. Då hade Klemming
begått den indiskretionen att medgiva
avskrift av stycken ur Snoilskys brev,
ryckta ur sitt sammanhang, så att —
skriver nu Snoilsky — allt som sagts
om författareskapet i allmänhet (d. v. s.
Snoilskys berömmande ord om
Strindbergs talang) blivit hänfört till ett enda
alster, och därjämte med uteslutande just
av det viktigaste, eller reservationerna.
»Dock olyckan är skedd, och jag får
bära följderna, som kanske skola giva
nådestöten åt mitt stackars sjuka,
överretade sinne.»
»Ja, i sanning sjukt», fortsätter han
och talar om de förolämpningar han för
sitt nya äktenskaps skull fått uppbära
»från dessa hjärtlösa fariséer, vilkas dygd
och moral jag såväl känner — lika väl
som den sociala byggnad, vars värdiga
pelare de äro» — och slutar: »jag vet ej
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
