Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frän Stockholms teatrar
La dame de chambre, Kammarfrun,
av Felix Gaudera spelades på
Blanche-teatern i flera månader och fick från
början i Svenska Dagbladet från sex
vederhäftiga män och en dito kvinna intyg på
att vara en särdeles rolig pjäs men icke
för barn, soin det heter på biograferna.
Med entusiasm instämmer jag i den ene
av dessa kritikers omdöme, Stockholms
kommendants, friherre Rosenblad, att »en
moralcensor måste vara absolut renons på
teaterkultur för att ej kapitulera för en
sådan primadonna».
Huruvida de fyra personerna, maken,
makan, vännen och kammarjungfrun, äro
moraliska eller ej, är en lika oriktig
frågeställning, som om man skulle undra om
Kasper i skåpet har rätt att med sin lilla
pinne avliva alla sina motståndare. Även
efter utdrivandet ur paradiset finnes det
kretsar, där man ej vet av gott eller ont,
d. v. s. etiskt sett. Man är amoralisk. Så
hos herrskapet Darboize. Jag är hjärtligen
med en av de sju amatörrecensenterna,
rektorn för Handelshögskolan, professor
Carl Hallendorff, som anser att författaren
ej »mäktat göra situationen sannolik». Ty
sannerligen, befinner man sig i åtskilliga
timmar ensam med en beundrad dam i en
sängkammare, där visserligen de elektriska
lamporna voro borteskamoterade, så tror
jag att om man större delen av tiden är
vaken man dock känner igen rösten. Man
brukar ju ofta i telefon bara man sagt
hallå få höra: Jaså, är det du! Och så
mycket säger väl även den mest tystlåtne
vid ett liknande tillfälle. Nå, allting
slutade ju bra, eller om man hellre vill illa,
för omoraliska eller moraliska. Alla
spelade con amore — det är väl här det
rätta ordet. Kammarjungfrun, som skulle
få plats som kammarfru hos husets vän,
men som genom förväxling fick lämna
denna titel åt frun själv, spelades av
fröken Sigrid Julinder. Hon skulle nog kunna
bli hovfröken vid Pafos hov. Bara hon
då också får behålla det oemotståndligt
lockande uttryck av obetalbar dumhet, som
hon hade i sitt lilla täcka blonda ansikte.
Sällan har en vågad roll gjorts med så
fulländad smak och bibehållen kvinnlighet
som fru René Darboize, spelad av fru
Alice Eklund. Hade inte det
underkännande av min förmåga till rättvisa, då det
gäller en vacker dam på scenen, som en
Fot. Jægers atelier.
Alice Eklund som René
Darboize i Kammarfrun.
gång riktats mot mig från en framstående
finsk kritiker av dessa teaterartiklar, funnits,
så skulle jag säga mera. Nu får jag
försöka med den vältalighet, som förefaller
mig svårast — tystnadens.
Den 15 januari 1922 var det 300 år
sedan Moliére föddes, och han firades som
rätt och billigt var med en
festföreställning på Kungl. Dramatiska teatern. Moliére,
som redan 1690 och då på tyska
uppfördes i Stockholm, är utan fråga den
klassiske franske författare, som utom
Frankrike bäst uppskattas. Vår främste
Molière-tolkare, Nils Personne, lustigt nog född
samma datum som Moliére, hyllade skalden
i ett välformat tal samt lagerkransade hans
bild. Värdigt firades han även genom
den goda framställningen av Tartuffe, där
främst herr Personne glänser som Orgon
Men beröm förtjäna också den av herr
Hedqvist originellt och karakteristiskt
utformade huvudrollen samt fru Kolthoffs
käcka friska Dorine och fröken Åhlanders
imponerande stenhårda Pernelle samt
El-mire—fru Stina Hedberg, som, utom det
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
