Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några minnen och bilder från en sångarfärd till Java. Av Sven Scholander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Scholander
salendroskalan med sina 7 toner
stämmer icke med de 7 heltoner som
förefinnas i vår skala, alltså c. d. e. fiss,
giss, aiss, c, utan har tonsteg dels något
större än och motsvarande våra
halvtoner, och dels sådana som överstiga
det hela tonsteget, så att den på så vis
»äter sig» uppåt för att till sist under
passagen från c till c har slukat en
hel ton.
Likvisst måste i detta sammanhang
framhållas att den javanska visan kan
vara nog så njutbar, ja, vacker. Det
kan fastslås att javanens 7-toniga skala
ej blir utslagsgivande för bildandet av
hans vismelodier. Det är nästan som
om ett slags omedveten instinkt för
honom in på västerländsk mark när det
gäller sjunga en enkel melodi, hans öra
såväl som hans stämband vägra i
vändningen inför de falska kvartstonerna, och
melodien blir en för oss fullt njutbar
och möjlig att i västerländsk notskrift
återgiva, vilket senare ej är fallet med
gamelamusiken, som blott kan
upptecknas på ett system av fyra notrader.
För denna visans mera civiliserade
karaktär har man med ali sannolikhet att
tacka ett tidigt europeiskt inflytande,
och vissa av de gamla javanska
folkvisorna, sådana som de nu förekomma
i tryck, skulle mer än väl i ali sin
enkelhet kunna stamma från några
sydeuropeiska eller slaviska landsändar.
Gamelaorkesterns förnämsta
instrument är den tvåsträngade violin som
står närmast i förgrunden å bilden och
som kallas rebab. Den är orkesterns
enda stråkinstrument och trakteras med
en mycket slappspänd tagelstråke. Tonen
är synnerligen spröd men tränger dock
på grund av sin enastående karaktär
igenom. Rebab-spelaren är orkesterns
ende konsertmästare och den som anger
den egentliga melodien. Själva
instrumentet är ett litet konstverk, tillverkat
som det är av elfenben och
sköldpadd-De långa elfenbensskruvarna, liksom
också toppdelen och golvstödet, äro utförda
i finaste konstsvarvning med sniderier.
Den är i likhet med banjon bespänd
med tunt skinn.
Jag kan ej underlåta omnämna hur
vid ovan omtalade festföreställning herr
konsertmästaren vid Paku Alams orkester
utövade sitt konstnärsskap. Den
ordinarie var nämligen sjuk, och en
pensionerad »fördetting» hade fått rycka in i
stället. Det var en gammal flintskallig,
mager gubbe med grå hängande
mustascher över en tandlös mun, djupt infallna
kinder à la skrynkligt pergament och
slappa, uttryckslösa, rödkantade
vattenögon, som satt där hopkrupen på golvet
och fingrade och gned av hjärtans lust.
Men ända dit där jag satt tyckte jag
mig höra, att de toner han framlockade
ur sin rebab ändå voro alltför galet
falska, de stämde ej med något av
slaginstrumenten, och han föll också in
på ställen som föreföllo mycket lindrigt
motiverade. Jag gick ned i orkestern
och ställde mig bredvid gubben. Nej,
detta var för galet, det kunde helt enkelt
inte vara rätt och riktigt. Jag hämtade
prinsen, som lyssnande lutade sig över
instrumentet, och — därmed fick gubben
sig en sinkadus så han rullade baklänges
utför cementavsatsen, och prinsen —
började stämma fiolen, som varit
fullständigt ostämd. »Se, gubben är döv»,
sade prinsen urskuldande, vinkade åter
på sin f. d. konsertmästare, som leende
och »einverstanden» med behandlingen
återtog sitt gnidande, vilket nu klingade
helt rent, ty själva greppen visste han
nog var han skulle ta för att det skulle
bli riktigt.
Snett bakom rebaben i tredje planet
å bilden se vi gamelans näst viktigaste
instrument gambangen, en veritabel
xylofon med 26 trätangenter upplagda över
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
