Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacques Offenbach och Orfeus i Underjorden på Kungl. Teatern. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Sp i t z er
Orfeus i underjorden. Fjärde akten.
Kungl, teatern.
Reinhardts Orfeus. Det må i och för sig
vara omtvistligt om en scen, som på så
oförlåtligt sätt försummar sina
skyldigheter mot en hel del av den bästa äldre
och nyare operalitteraturen, bör spela
operett. Men absolut förkastligt var det att
för instuderingen anlita hr Reinhardt och
begagna sig av hans vandaliska
bearbetning. Minst av allt ligger det för
tyskarna att uppfatta och återge Offenbachs
äktfranska, ja parisiska stil, detta har
fastslagits just från tyskt håll. Så klagar en
biograf, Schletterer, över att »hans verk
förlorat mycket av sin verkan genom
mestadels otroligt skändliga översättningar och
grovkorniga, på esprit och behag blottade
och genom plumpa överdrifter frånstötande
framföranden.» Eller som P. Bekker
uttrycker sig: »Den spirituella satiren
förvandlas till en klumpig fars (Posse). Vad
man en gång kallade Offenbach-stil har
för oss gått förlorat. Billig
världsstadskonst har i stället brett sig och försöker
att på sitt plumpt påträngande sätt göra
den geniala bespottarefiguren trovärdig och
fattbar för oss». Han talar också om
»farliga avvägar på utstyrselfarsens område».
Hr Reinhardt är typen för dessa »moderna»
spelledare, som på ett ofint och närgånget
sätt tränga sig mellan verket och
åskådaren och framför allt vilja visa vilka
märkliga ting de förmå åstadkomma.
Visserligen har man för länge sedan upphört
ställa några större förväntningar på
operaledningens takt och smak men var ändå
smått förundrad att ej bearbetningens
inledningsscener till andra akten undertryckts.
Något så vidrigt som Venus’ entré som
berusad demimondaine, åtföljd av två män,
fånigt jollrande och skrattande, kastande
sig ur den enes famn i den andres, samt
Cupidos och Mars’ uppträdande som druckna
och raglande nattsvärmare trodde man dock
ej man skulle nödgas uthärda på en teater
med konstnärliga anspråk. På hr
Reinhardts räkning kommer bland mycket annat
Plutos bjärtröda rävsvans, Allmänna
meningens följe av dvärggestalter med
jättehuvuden i första akten, de onaturligt
förlängda pekfingren hos kören i samma akts
final, Jupiters nattrock och helgongloria,
Eurydices säng, Fans mormor o. s. v., o.s.v.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
