Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rösten ur mörkret. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Lundqvist
och hela la jeunesse dorée mot Leo.
Den bottenrike furst Demidoff föll i onåd
hos hans helighet därför att han låtit
sin franska teatertrupp spela komedi i
Palazzo Ruspoli en fredagsnatt, och då
han för att försona detta brott erbjöd
sig att bekosta Forums uppgrävande
genom galärslavar, förkastade påven
detta frikostiga anbud, varför ryssen i
förargelsen vände Rom ryggen för alltid
och flyttade sig själv och sina rikedomar
till Firenze, till stor förbittring för de
romerska köpmännen, vilkas bästa kund
han varit. Bland judarna gjorde Leo
sig förhatlig genom att tvinga dem att
en gång i veckan höra katolsk mässa i
en liten kyrka nära Ghetton och låta
väcka dem med hugg och slag, om de
understodo sig att somna. Och hela
den stora lägre befolkningens hat hade
han ådragit sig genom att låta sätta
galler för osteriornas dörrar utåt gatan, så
att man visserligen kunde få köpa vin
men icke förtära det på stället. Det
var i förbittringen över denna förordning
som pöbeln hotade honom med
stenkastning, då han på S. Filippo Neris dag
gick barfotad, den hycklaren, till den
kyrka där helgonets fest firades. En
slaktare, som sålt kött på en fredag,
lät han döma till galärerna.
Han var redan förut illa sedd inom
de mera bildade kretsarna, därför att han
infört latinet vid domstolarna,
överlämnat undervisningsväsendet åt jesuiterna
och upphävt alla reformer som
företrädaren Pius VII:s statskloke
premiärminister kardinal Consalvi genomfört. Men
så satte han kronan på sin impopularitet
bland hela det romerska folket genom
att 1825 uppliva det gamla förhatliga
jubelåret, då Rom under tolv månader
liksom svartnade, översvämmades av
fattiga pilgrimer och främmande munkar
och gènljöd av psalmsång och
mässläsande. Allt världsligt liv var som ut-
dött; staden liknade en kyrkogård,
teatrarna voro stängda, och, värst av allt,
karnevalen inställdes.
Det var under jubelåret som det
länge smygande missnöjet tog fart, den
avmattade carbonariröreisen flammade
upp igen och smädeskrifter mot den
»rovlystna örnen» började cirkulera man
och man emellan, fulla av häntydningar
på morbus gallicus och »Leos döttrar»
och ofta rentav predikande avsättning
och revolution. De fåtaliga tryckerier
som funnos i Rom undersöktes
noggrant av de påvliga sbirrerna, men då
intet misstänkt där upptäcktes antog
man att nidskrifterna utgingo från någon
officin i det fientliga Napoli, ända tills
man nu helt nyligen genom en mutad
överlöpare fått veta att dessa brottsliga
tryckalster strömmade ut från en av
Vatikanens egna lantgårdar ute på
carn-pagnan. Det låg en Nemesis i detta,
ty genom att återinföra kyrkornas och
de påvliga stads- och
lantegendomarnas asylrätt hade Leo själv förvandlat
dessa vatikanska gårdar till riktiga
banditnästen.
Den som skött den hemliga lilla
tryckpressen på tenutan ett stycke
utanför Porta S. Pancrazio var en ung jude,
»rödhårige Simone», som hade förestått
ett litet accidenstryckeri i Ghetton.
Under en av de hatade
tvångsgudstjänsterna i S. Angelo in Pescheria hade
han halvt på lek låtsats somna under
den långa mässan, och då kyrkvaktaren
tilldelade honom ett kraftigt slag över
ryggen med en nervö di bue, for han
upp i raseri och stack sin kniv i
bröstet på den som misshandlat honom.
Under den villervalla som uppstod
lyckades han komma undan och ta sin
tillflykt till en av de större kyrkorna som
hade asylrätt. Där uppsöktes han av
ett ombud från de sammansvurna, vilka
voro i stort behov av en sättare. En
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
