Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rösten ur mörkret. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Lundqvist
Då hördes buller utanför, steg klampade
i trappan, och dörren slogs upp. En
blindlykta kastade ett ljusbälte över den
motsatta delen av fängelsehålan, och en
fångknekt sköt frarnför sig en svartklädd
ung man, som varken var klädd i
fångdräkt eller bar handbojor, alltså
tydligen en nyss infångad sammansvuren,
som inte hade gjort motstånd. Då han
låg på halmbädden vid andra väggen
och fångknekten från dörren lät
lyktskenet spela över hans ansikte, kände
Simone igen honom: det var don Rodrigo,
yngre bror till den gardesofficer, greve
Branca, som blivit dömd till sju års
fängelse för att han valsat. Den
grev-liga familjen hade sitt palats vid Piazza
Mattei tätt bakom Ghetto, och Simone
hade sett de båda bröderna otaliga
gånger; på den sista tiden hade don
Rodrigo oftast varit synlig i sällskap
med den beryktade kurtisanen Gorgona,
som påstods moraliskt fördärva varenda
ung man hon fick i sina klor; man
kunde räkna upp namnen på flera som
hon gjort till tjuvar, forfalskare, ja till
och med till giftblandare, mördare . . .
Tänk om —?
Den unge greven var inte fjättrad,
han kunde förflytta sig vart han ville i
mörkret, använda sina händer till vad
som helst. Han var ju visserligen klädd
som abate — det var ju så vanligt
bland fint folk, även om de inte voro
prästvigda —, men han kanske hade en
dolk gömd någonstans i kläderna. Om
han skulle försöka reta honom till
ursinne? De där Brancas voro kända som
hetlevrade sällar.
»God morgon, herr greve», sade
Simone efter en stunds betänkande, och
han förvånade sig själv över hur
sjukligt svag hans röst lät.
Greve Rodrigo ryckte till. Jaså, han
var inte ensam? Han hade längtat efter
fängelsets döda mörker för att glömma
att det fanns människor till i världen
och få ostört framleva sina sista timmar
i stilla samtal med sig själv. Men nu
befanns det att mörkret hade en röst.
Eller var det inbillning?
»Ar det någon här?» frågade han
skarpt.
»Ja, ni tror kanske det är en
hörselvilla . . . efter tortyren?»
»Jag har inte undergått någon
tortyr. Vem är ni?»
»En medbrottsling. En carbonaro
som herr greven själv.»
»Hur känner ni mig?»
»Vem skulle inte känna Gorgonas
senaste lekkamrat? Jag härtill och med
haft den äran att dela hennes gunst med
nådig herr greven. Helt nyligen. I
förra veckan.»
»Ni ljuger.»
Det lät isande liknöjt. Från det
hållet var tydligen en attack fruktlös.
Han övergick till en fräckare ton.
»Gosse lilla, du tar det lugnt, hör
jag. Men alla ha inte fiskblod i ådrorna
som du. Jag har varit rasande
svartsjuk på dig. Därför har jag också
angivit dig hos hemliga polisen. Det är
mig du har att tacka för att du nu
ligger på den här halmbädden.»
»Återigen en lögn. Det är en
kvinna som har förrått mig.»
»Jaså, Gorgona har ledsnat på dig!»
»Du tar fel, Gorgona älskar mig. . .
det är en annan kvinna, som jag har
försmått.»
»Har du en sådan tur hos kvinnorna,
du med ditt mjölkansikte?»
»Varför försöker du reta mig?»
»Något roligt skall man väl ha här
i mörkret. Och jag är inte rädd för
dig. Om du också ville tukta mig, så
har du kanske inga vapen?»
»Nej, det har du rätt i. Men jag
har ett par duktiga nävar att täppa till
din mun med. Du låter inte stark; du
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
