Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
då Mille de Brie kreerade rollen med
Moliére själv som Arnolphe! M:lle Berthe
Bovy hade gjort henne till en
miniatyrföreteelse med någon sorts kokett
folklighet, en liten fransk fajansfigurin. Hon
talade med fulländad diktion men var kanske
en nyans för preciös.
M. André Brunot i Les précienses
ridi-cules hade en något torrare komik än herr
Personne men spelade med den rätta
kraften, och vi ha ali anledning att tro, att
det är just så man vill ha Mascarille i
La maison de Moliére. Skall man tro på
en samtida, som var med på premiären
1659 och som då skrev: »dès cette
pre-mière représentation 1’on revient du
gallima-thias et du style forcé» ? Det måtte inte
ha lyckats riktigt, ty Marivaux, den andre
klassikern som framfördes under dessa
föreställningar, utmärker sig just för en
ny sorts konstlad stil, som fått namn av
marivaudage, vilket betyder en egendomlig
blandning av subtil metafysik och
vardagliga uttryckssätt, använd i erotisk
konversation. Och dessa broderier på kärleken —
man påminner sig, hur Roxane i Cyrano
de Bergerac rynkar på näsan åt Christians
enkla »jag älskar dig» och ber honom
»brodera på detta tema» — förtjuste på
1730-talet det eleganta Paris.
I vilken grad teater kan vila på
tradition och konvention såg man i
Marivaux-stycket med det typiska namnet Le jeu de
1’amour et du hasard. Teatern har
liksom kyrkan sitt credo quia absurdum.
Kan någon tänka sig, att i verklighetens
värld en förnäm ung herre och en förnäm
ung dam, ovetande om varandra och innan
de gjort varandras personliga bekantskap,
byta kläder med kammarjungfru och betjänt
och låta dessa, vad damen beträffar efter
inhämtat medgivande av hennes släkt, pröva
äktheten i varandras känslor. De hade,
som nämndes, ej sett varandra förut! Det
hela blir som då de äldre låtsa tro på
julbocken. Det är en smaklös skepsis att
visa sitt tvivel. Det hela var som en colin
maillard, en blindbockslek målad av
Lancret, där det ej är så viktigt för
blindbocken att genast gissa rätt utan mera att
klokt använda sig av fördelen att försöka
gissa galet så länge som möjligt, även då
han vet namnet på den förtjuserska han
omfattat.
Lika omöjlig och lika formfulländat
Berthe Bo vy.
spelad var den andra Marivaux pjäsen,
enaktaren Lépreuve. En ung ädling, som
vårdats under en sjukdom av en flicka
tillhörande le tiers état. har anledning tro
henne vara förälskad i honom. Han prövar
hennes känslor och undersöker, om det är
blott hans rang och förmögenhet som
drager, genom att presentera sin betjänt,
bärande det klassiska betjäntnamnet Frontin,
som en förmögen herre, vilken vill gifta
sig med henne. Egendomligt nog blir hon
ej ursinnig, då han förklarar hur det är,
utan gifter sig med den föga finkänslige
herrn. Spelet, särskilt rörelserna med
deras traditionella stilisering, intresserade i
hög grad.
Den femte och sista klassiska pjäsen
som spelades var ett århundrade yngre.
Det var Alfred de Mussets II ne faut
jurer de rien, uppförd på Théatre franijais
i juni 1848 och som fick juniupproret
till obehaglig konkurrent. I Stockholm
spelades pjäsen 1866 för första gången
och har sedan givits då och då. Är det
orättvist att säga, att även denna pjäs efter
vår uppfattning är något konstlad? En ung
lättsinnig herre uppmanas av sin rike
farbror att gifta sig, bli rangerad karl. Den
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
