- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
396

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

C ar l G. Laurin

hade jag sett det ofantligt roande och
sinnrikt bygda stycket på Haymarket i
London, och spelat så överlägset på alla
händer, att jag med en viss misstro begav
mig till den svenska föreställningen.

Mr. Arnold Champion Cheney—herr
Winnerstrand är en korrekt men ledsam
herre, gift med en förtjusande kvinna
Elizabeth. Hans mor har för tjugu år sedan
övergivit sin make och son och rymt med
den då för tiden lovande politikern lörd
Porteous. Så besöker det höga, något
oregelbundna paret det gamla hemmet, och
till Elizabeths häpnad visar sig Lady
Catherine, den hittills av henne osedda
svär-modern, icke som en drömmande dam i
svart med något tragiskt över sig, som
hon hade tänkt sig henne efter hennes »stora
beslut», utan — vilket egentligen var lika
troligt — som en sminkad pladdrande
so-cietetsdam, vilkens relativa värde dock så
småningom hålles fram. På Elizabeth, som
just står i begrepp att följa sitt hjärtas röst
och rymma med en ung, rask, över
öronen förälskad herre från kolonierna, Mr.
Lutton—herr Uno Henning, har lorden
med sitt egoistiska gnat och ladyn med
sin slampighet en avkylande verkan. Hon
tvekar att lämna sin man och ge sig ut i
det ovissa och utsätta sig för
axelryckningar och hånlöjen. Men man lär sig ej
av ändra. Medryckt av Luttons lidelse
och manliga brutalitet, reser hon i väg i
lordens bil och lånar sin svärmors
aftonkappa. Cirkeln är färdig.

Herr Winnerstrand som hennes man
var ej tillräckligt tråkig, herr Henning
litet för ungdomligt slängig och ej nog
äkta manlig, som han bort vara trots ali
sin förälskade gossnaivitet. Elizabeth—
fröken Jessie Wessel fick gudskelov ge efter
för sin brottsliga lidelse. Det var nyttigt
både för pjäsens komposition och för
hennes spel, som har lätt för att bli litet
dygdigt klagande. Tyvärr var, då jag såg
stycket, herr Hedqvist som lörd Porteous
ersatt med herr Högel, som visserligen
gjorde en berömvärt rolig figur men ej
kunde nå upp till den glänsande typ, som
herr Hedqvist enligt trovärdiga mäns ord
utformat av den avsigkomne förnäme
åldringen. Huvudrollen Lady Catherine,
spelad i London av Mrs Lottie Venne med
gripande konst, gjordes av fröken Hilda
Borgström till något lika bra. Jag fick

själv tårar i ögonen — det händer mig
inte ofta — då hon återfann sitt
ungdomsporträtt i familjealbumet och började
snyfta vid tanken på tidens härjningar.
Det var en sällsynt rörande scen, då
lorden, den gamle älskaren, försöker trösta
henne och påpeka hennes numera junoniska
gestalts företräden och så småningom fick
henne att lysa upp igen.

Fröken Borgströms Lady Catherine står
för mig som en av den svenska
skådebanans glansfullaste och mest äkta skapelser.

På samma teater gavs Erna av Einar
Fröberg. Den går på långa vägar ej upp
mot samme författares Disciplin och
Individernas förbund. Vinsten för åskådaren
låg i att få se på fru Kolthoff—Erna, som
trots sin tvivelaktighet i övrigt var så
otvivelaktigt vacker, att hon kunde kollra bort
ej bara halva adelskalendern utan också
en god del av adresskalendern.

Paul Lange och Tora Parsberg av
Björnstjerne Björnson häde åldrats.
Björnson har försökt ursäkta sig i Arne Krafts
person, men fick icke någon riktig
trovärdighet, ty han var förmodligen oursäktlig.
Tråkigt är det också med en huvudroll,
som hela tiden är nervös och nedslagen.
Herr de Wahl föreföll mig ej ligga för
denna världsmannatyp, och sådan skulle
väl Paul Lange efter Björnsons mening
vara — på scenen. Fru Brunius, vilken
jag såg som Tora, spelade med sitt starka
temperament och sin beundransvärda konst.
Några gånger uppträdde även den som
skapat rollen i Stockholm, fru Gerda
Lunde-quist. Jag fick ej se henne, men en
pei-son, som jag tror på, därför att han så
ofta tycker lika med mig, påstod, att hon
snarare vunnit i djup och dramatisk kraft,
sedan jag hade fördelen att se henne.

I en ovanligt elegant och smakfull
miljö, ordnad efter en skiss av Einar von
Strokirch och iscensatt så att rummet
verkligen fick en mondän karaktär, samt
ovanligt väl spelad med den rätta salongstonen,
gick ungraren Ladislaus Lekatos komedi
Äktenskapets skärseld över Svenska
teaterns scen.

Äktenskapet är en institution, på vilken
man har den enorma pretentionen att den
måste vara ett himmelrike, något som jag

396

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1922/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free