Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några böcker om och av konstnärer. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geo r g Nordensvan
felts brev till sin moder och till en
ungdomsvän, från den 17-årige nyblivne
studentens första utflykt ur boet — som
gällde Stockholm och Köpenhamn —, från
den 19 årige konstadeptens läroår i
Antwerpen och från de närmast följande åren
i Paris, då han ännu stod på elevstadiet,
lärde sig hantverket och växte till
konstnär. Även i inledningen till denna i hög
grad belysande och värdefulla brevsamling
påpekade utgivaren tillvaron av de många
breven till modern från Edelfelts
mandomsår och uttryckte sin förhoppning att de
jämte ett urval av hennes icke mindre
intressanta svarsbrev skulle offentliggöras.
Han yttrar, att »denna korrespondens
mellan en av de förnämsta
representanterna för vår odling och en av de högst
begåvade kvinnor, som någonsin levat i
detta land, skall utgöra ett enastående
bidrag till vår kulturella historia.»
Nu föreligga i två volymer — hittills
—- utdrag ur Albert Edelfelts brev till sin
mor, redigerade med stor omsorg och
pietet av hans yngsta syster, som även
ägnat modern en levnadsteckning, fotad
på talrika släktminnen, personliga minnen
och brev. Det är en högst fängslande
bok. Här upprullas en följd åskådliga
och karaktärsfulla bilder av herrgårds- och
småstadsliv i södra Finland under andra
hälften av det gångna århundradet.
Läsaren gästar det gamla Borgå, Runebergs
stad, där det andliga livet starkt pulserade,
och därifrån förflyttas han till Tavastehus,
där tonen angavs av den militära och
aristokratiska societet, som residerade i de
gamla i sin enkelhet förnäma trähusen
omkring torget med den gustavianska
italienska kupolkyrkan och på de
otaliga adelsgodsen runt omkring de
tavast-ländska sjöarna. Militären utgjordes av
de finska indelta, som hade sin
exercisplats på Parola malm — om ryska
soldater och officerare säges ej ett ord. Där
idkades ett fladdrande och brokigt
sällskapsliv, som hela omnejden, hela länet
nästan, tyckes ha tagit livligaste del uti
— när man läser om detta, flyger tanken
gång på gång till de muntra upptågens
och äventyrens gyllene tid i romantikens
Värmland, i den unge Geijers,
Liljebjörnarnas och Gösta Berlings hemtrakt. Det
var inga enstöringar som byggde och
bodde i den tidens Tavastland heller, och
det vore överdrift om man påstode, att
umgängesformerna utmärkte sig för stelhet
och att gästfrihet var ett okänt begrepp.
På en Kristinadag på en av herrgårdarna
infunno sig summa 93 gäster jämte 26
kuskar, alla objudna, alla vid gott lynne
och med ypperlig aptit. Där uppbullades
vad huset förmådde, intet överdåd, bara
»vanlig kalasmat», där dansades, lektes
lekar och stojades, och frampå natten
bäddades i alla rum åt de unga flickorna,
sedan en svärm av pojkar blivit »med våld
utkörda». »Ju förnuftigare man är, desto
ledsammare har man», är en sanning, som
ingen av det glada sällskapet bestred.
På den tiden lyste solen alla dagar.
Sorgen hade ännu ej trängt in i denna
miljö utan skuggor. Människorna voro
sympatiska, och de original, som då levde,
voro högst oförargliga, trevnad och
god-mod härskade över hela linjen. Man hade
god tid även till mycket annat än att roa
sig. Dugliga, verksamma husmödrar sköta
det dagliga arbetet i de stora hushållen.
Den luft, Alexandra Brandt växer upp i,
är mättad med hemtrevnad, hemkänsla och
hjärtevärme. De människor, som inandas
denna luft, äro vakna, livfulla, andligt
förfinade. Och den unga flickan, som 18
år gammal med glatt mod ger sin hand
åt den 34-årige Knut Albert Edelfelt, den
svenskfödde arkitekten, en allvarlig
pliktmänniska, ridderlig och rättskaffens, hon
är genomrar och förtjusande. Vacker är
hon både som ung och som gammal, gott
huvud har hon, och hon är en
personlighet för sig, sund, ärlig, själfull och
själs-stark. Hon önskar en gång sin lilla son
att han skall bli en karlakarl, renhjärtad,
frimodig, glad och trofast, kunna äga allt
utan övermod och mista allt utan missmod
och utan jämmer.
Goda feer vakade vid barnets bädd.
Den lille växte upp i en atmosfär av
värme och harmoni, han möttes av
vänlighet från gamla och unga, omkring
honom var livlighet, rörlighet och glättighet.
Han blev en öppen och frimodig,
sällskaplig och tillgänglig liten medborgare.
Av sin fader ärvde han allvar och
arbetslust, av modern solskenslynnet,
hjärtevärmen, kvickhet i iakttagelsen och någon
håg för självrannsakan, som dock aldrig
blev tyngande och grubbel, av båda den
nobless, som var ett av hans personlighets
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
