Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Karl Isakson. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Få hr æ u s
han också av naturen väl utrustad.
Genom sitt ypperliga färgsinne, genom
skärpan av sitt smakintellekt, genom sin
stränga självprövning och ej minst genom
det höga mål, han uppställde för
konsten, gjorde han sig på utställningen
gällande som en experimentatör av en
särskild kallelse, en problemställare just av
det slag, som tiden behövde —
överhuvud som en typisk exponent för de
bästa och vederhäftigaste elementen i
samtidens problematiska konströrelse.
Karl Isakson föddes i Stockholm
den 16 januari 1878. Sedan han slutat
skolan inträdde han vid fjorton års ålder
i yrkesmåleriet, där han under sexårigt
arbete lärde sig uppskatta de i
färgstoffet inneboende underbara krafterna.
Samtidigt besökte han tekniska skolan. Och
mot slutet av denna tid trädde han i
direkt beröring med konstmåleriet, då
hans yrkesduglighet och säkra blick för
färgblandningarnas valörer togs i anspråk
vid uppläggningen av Carl Larssons
fresker i Nationalmuseum.
På uppmuntran av Carl Larsson sökte
han sig in i Konstakademien, som för
yrkesmålaren hägrade i ett lockande
skimmer. Han inkom där 1897 men
fann sina högt spända förväntningar i
mångt och mycket besvikna. För hans
längtan efter pensel och palett blev
antikskolan ett tungt och tråkigt pensum,
sä mycket mer som man där, enligt hans
egen uppfattning orättvist, kvarhöll
honom i tvä år. Och icke heller
sedermera, när han begynte med det
egentliga måleriet under von Rosens och
Björcks ledning, prisade han en
institution, där han, med rätt eller orätt, ansåg
sig underskattad.
En viss ömtålighet i hans på en gång
stolta och skygga naturell framkallade
emellanåt också slitningar med kamrater
och lärare. Hans fantasi förstorade gärna
en inbillad eller verkligt liden kränkning.
Och det låg i hans lynne en viss
oåtkomlighet, ett noli me tangere, som icke
bidrog att uppklara ett missförstånd, när
det en gång uppstått.
Under akademitiden och ännu några
år framåt arbetade Isaksons inbillning
med gammalsvenska romantiska motiv.
Han utförde sålunda i hemmet en del
akvareller med ämnen från den nordiska
gudasagan, som dock icke verka
övertygande för hans begåvning i denna
riktning. Längre fram insände han till
bedömning i akademien en på
utställningen förekommande framställning av
Loke och Höder. Bilden prisbelönades
emellertid icke — förlåtligt nog för resten,
då man där knappast kan skönja en skymt
av Isaksons verkliga psyke. Och han
erhöll varken då eller senare, när han
— kort före sin död — sökte det
Lindahlska stipendiet, som under akademiens
egid utdelas av f. d. konstnärsförbundets
medlemmar, något offentligt understöd
från Sverige.
Sedan han genomgått akademien,
begav han sig år 1902 till Rom, där han
såg sig om bland de klassiska
mästerverken. Om söderns konstnärliga
överlägsenhet över norden uttalade han sig
i ett brev till hemmet med följande en
smula Enrensvärdska ord:
— Tyskar och nordbor tänka för mycket
på sina egna känslor och danta med dem.
Därför är det ytterst sällan någon svensk eller
nordbo gör det fullt sköna. Sydbon är mera
som barnet. Han har känsla men tänker icke
på den. Men så mycket mera på det han har
framför sig.
Då Isakson, som icke behärskade
något de internationella språken, i Rom
kände sig isolerad och vid jämförelsen
med de klassiska verken bäst insåg, att
hans egen teknik stod på svaga fötter,
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
