Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den nya tyska regikonsten. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Mar c u s
Vridscenen. Uppsättningen börjas.
tighet för sitt ideal, som kanske bäst kan
kallas den psykologiska naturalismen. Han
närmade, så långt det sig göra lät,
skådespelarkonsten till den intima, förfinade
själsmålning, som präglar naturalismens hela
konst, han ville i första rummet skapa
naturtrogna avbilder av människor ur olika
stånd, vilka rörde sig, talade, gräto, åto,
rökte som 8o-talets människor, han ville
ur de tusen skärvor som bilda en
människa skapa inte alltid en ädelsten men en
regndroppe, en daggpärla, som speglar
universum. Och han förde in sina människor,
vävare och landstrykare, skollärare och
bankdirektörer, målare och diktare, i den
omgivning som för dem var den
naturligaste, deras egen miljö, rumsinteriörer av
de mest olika slag och former, utrustade
med samma stiltrogenhet och rikedom på
detaljer som präglade Meiningarnas
historiska gemak. Rummet måste lukta piprök
och fattigdom, om där bodde en stackars
sate, ungefär som Hauptmann föreskriver i
sina utförliga scenanvisningar, eller
återspegla en fallen kungs dröm, en fången
vildfågels förtvivlan över ett tillspillogivet
liv, som Johan Gabriel Borkmans fängelse
en trappa upp i hans skuldsatta hus.
Ur detta fördjupade, detta ursprungligen
litterära studium av varje dramas enstaka
personer och hemligheter, av deras vanor
och atmosfär växte ett ensemblespel fram,
som icke tillät någon att framträda på den
andres bekostnad, utan ville visa huru
samhällets olika skikt äro produkter av ett
visst tillstånd, en viss miljö, en viss
stämning. Kanske för första gången visar sig
en social skådespelarkonst på tysk scen
under Otto Brahms ledning och upphöjer
bland andra Hauptmann och Ibsen till
rangen av tyska klassiker. Den nye
regissören hade den stora lyckan att kunna
omgiva sig med skådespelare av osedvanlig
begåvning och energi, som villigt följde
hans intentioner och ännu tillhöra den tyska
scenens yppersta krafter. Över huvud är
den Brahmska traditionen ännu icke helt
bruten, och när man njutit av en
natur-trogen, solid, i hela sin verkan
^«^/skådespelarprestation på en tysk scen, säger man
än i dag: Se där vad god skola, god
tradition betyder!
Själv har jag varit i tillfälle att se de
sista utlöparna av den Brahmska
ensemblen, beundrat dess enhetlighet, dock med
en dunkel känsla av att tiden krävde
något annat och med en blick för Brahms
begränsning. Denne regissör hade intet
starkt intresse för den gamla klassiska
repertoaren och brydde sig lika litet som
Laube om dekorationen i fria naturen. Det
hämnade sig att det naturalistiska dramat
fötts i storstaden och med förkärlek
uppehöll sig i ett slutet rum.
Ur den Brahmska skolan trädde den
man fram som skulle bli den moderna tyska
och europeiska teaterkonstens mest lysande:
Max Reinhardt. Denna gång kom
förnyaren ur teaterns eget läger och från den
stad som betytt så oändligt mycket även
för tysk teater, den gamla kejsarstaden vid
Donau med hela sin sinnliga, litet
melankoliska och dekadenta men alltid graciösa
livsglädje. Han börjar som skådespelare,
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
