Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Karl Johan till Karl XV. Några böcker, anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nor den s van
långa bonjourer — kläderna tillskurna med
en nu länge sedan urmodig stil,
karaktärs-full och smakfull.
Det är självklart, att man är inne i
konservativa kretsar. Någon gång blir man
påmint om, att där fördes ett strängt
regemente och att ungdomen lärdes att lyda.
Peyron berättar, att hans fader bestämde
honom för militäryrket utan att fråga, om
han hade håg åt detta håll — vilket
ynglingen ej hade. Fadern följde den gången
siti faders exempel. När han var ung, hade
han vågat yttra, att han helst ville bli civil,
varpå fadern hånfullt utbrast »kanske
hyrkusk!» varpå han utan vidare skickat gossen
till Karlberg. Det var, i förbigående sagt,
Peyrons farfar som efter revolutionen 1809
måst utbyta sitt förnamn Adolf mot
Abraham —- han hette nämligen Gustav Adolf,
och det gick inte an, att en officer och
adelsman hade samma namn som den
avdankade konungen.
Arsenius yttrar, att det gamla släktet
utmärkte sig för »fördomar, stränghet och
kanske kitslighet» och därjämte för
despotism, envishet och energi.
Själv var Arsenius ofrälse, ättling av en
prästsläkt och son till en lagman. Han
skildrar jämte magnaterna bruksägare och
bruksliv i bergslagen, där vid seklets mitt
millionärerna räknades i dussintal och där
under de årtionden, som följde, millionerna
rullade sin väg. Liksom Peyron har han
ett och annat att berätta om lägerliv,
officerstyper och militära övningar. Det var
på den tiden, då under regementsmötena
framför allt paradexercis och paradritt
övades — ibland övades paradritt till fots! -—
och då alla slag av praktisk fältövning var
något helt och hållet okänt. På den tiden
härskade dock en god anda inom kårerna,
skvadronchefen var nästan en fosterfader för
manskapet, och av dem kunde man —
enligt dessa erfarna fackmäns utsago —
då begära mera än vad fallet sedan blivit.
Peyron, som blivit militär mot sin vilja
och som särskilt omtalar livet på Karlberg
med avsmak, är ganska besk i många
uttalanden, han är den förbigångne,
missnöjde och resignerade, men i sitt omdöme
om personer är han alis ej felsnokare, talar
aldrig illa om kamrater i vapenrocken,
skildrar med förkärlek »mer och mindre
originella människor av det slag, vår
nuvarande tid icke har rum för».
Arsenius ser med den vises lugn och
jämnmod på ställningar och förhållanden.
Han var en lycklig natur. Efter sitt
avsked från husarerna som överstelöjtnant
blev han ridmästare vid Uppsala
universitet, uppehöll kontakten med ungdomen
och likaså sitt intresse för hästar. Han var
som bekant hästmålare, hade varit med om
konstnärsliv i Paris och Stockholm, hade
dessutom i sitt stall
»en häst av allra bästa rasen
en häst med vingar, kort och gott: pegasen» —
detta enligt hans gode vän Scholanders
uttryck i ett versbrev. Ty dessa båda
kärn-gubbar roade sig på gamla dagar med att
utväxla brev på vers, där de tävlade i
konstrik rimflätning.
En annan av hans vänner för livet var
Gunnar Wennerberg, och om den krets,
som omgav Gluntarnas skapare i Uppsala
och det övriga Sverige, har han åtskilligt
att berätta i ord — ej minst i verscitat —
och i bilder. Juvenalerna hade säkert
roligare av att »vara tillsamman» än vad
sena tiders barn ha av att läsa om hur
roligt de hade. Vi tro, men vi äro
utanförstående, och uppriktigt sagt så imponeras
vi föga av de större och mindre
geniernas förmåga att konsumera flytande varor
för att klara struparna. Att svenskarna äro
en ätande nation fastslå de olika
memoarförfattarna, även Arsenius, som ej
försummat att bevara minnet av de samtida, som
bjudit på middag i de olika städer han
gästat. Den världserfarne Fritz Dardel
skriver mycket riktigt någon gång sig till
minnes, att »det finns ingenting, som så förmår
vinna hjärtan som goda middagar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
