Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
den ett betydligt framsteg i behärskningen
av det tekniska.
Behärskning är något som utmärker
Rudolf Värnlunds Döda människor.
Stillsamt, med trött ironi berättar han om det
dröm- och skugglika i jordisk existens, om
»vilsna fåglar» i en dunkel och grym värld.
Det finns säkra människor, onyanserade
och optimistiska, glada och rödbrusiga,
men det finns också andra, för vilka livet
är frågor, längtan och melankoli eller helt
enkelt en förflugen eller fix idé. Här är en
man som kommer till en liten by och tar
arv efter sin tvillingbroder, lanthandlanden;
han är så lik denne att man helt ofrivilligt
tar honom för en gengångare, och själv
påverkas han härav tills han mister känslan
av egen identitet och förenas med den
dödes fästmö, görande hennes illusion till
sin. — John Martins har varit sjöman och
luffare och allt möjligt annat, men hans
envisa livslust har medfört framgång och
rikedom; nu vill han gifta sig med den
lilla skådespelerskan Ninnie, hon ger med
sig, men på bröllopsdagen faller hon död i
hans armar. Ty den robusta, animala
verkligheten i John Martins’ gestalt kyler och
skrämmer henne. — Det är en smula
enformiga men visst icke banala noveller, vare
sig de handla om en avsatt kung och en
arbeterska som förråder honom, eller om
en officersänka och den pantlånare hon
med sin strålande uppenbarelse väcker till
plötsligt liv.
Slutligen må här nämnas tvenne böcker
som inte endast ha vittert syfte och värde
utan också landskapsbeskrivande och
folkloristiskt: Vainio av Albin Neander och
Alvar ens folk av Elin Hök.
Vainio är namnet på en lappländsk
socken, en av rikets största, till arealen lika
stor som Skåne och Halland tillsammans,
med en folkmängd på 10,000. Det är också
namnet på själva kyrkbyn, belägen 10 mil
från Liitola gruvsamhälle. Att Liitola i sin
tur inte är långt avlägset från Kiruna
gissar läsaren snart, så mycket mer som
boken är tillägnad disponenten Hjalmar
Lundbohm. Den är delvis pedagogiskt lagd.
Författaren har funnit det angeläget att
upplysa sydlänningar om land och folk, vad
arbetet kräver av en människa på denna
breddgrad, hur sinne och humör frestas
under vintermörkret, framförallt hos dem
som kommit söderifrån. Det ges besked
om hur socialister och bolsjeviker gå an i
Liitola, och finnar och læstadianer
karakteriseras; särskilt skildringen av de
sistnämnda intresserar. Vid ett eller annat
tillfälle händer det t. o. m. att »lagstiftarna
på Helgeandsholmen» få en admonition att
icke behandla det nordligaste Sverige som
en koloni, ett styvbarn.
Detta är ramen och staffaget. Själva
berättelsen handlar om læstadianpredikanten
Isak Halonen, storbonden Lars Mattila och
handelspatronen Levi Lauri. Om pastor
Lovén, som är en ful figur, bedrar
prostinnan Vallerius på prästskatten, söker
skandalisera sin konkurrent om Vainios pastorat,
Erik Trane, men avslöjas och får lön för
sina gärningar. Om Trane, den goda och
svaga själen, som i en veva får en hustru
med ruter i och pastoratet. Och slutligen
om ingenjör Martin Laura och Brita Mattila,
vilkas äktenskap går i sönder, men blir helt
på hans dödsbädd. Allt detta är knappt
sammanhängande, och även föreningen
mellan landskapsskildring och berättelse är en
smula dilettantisk. Men det är i alla fall mér
fängslande än många yrkesmässigt gjorda
romaner, ty författaren har erfarenhet och
stoff och en viss frisk berättarförmåga.
Elin Höks berättelser om Alvarens folk
förtjäna något mer beaktande än som
kommit dem till del. De återge allt det som
barnen i ett prästgårdshem få höra talas
om i skymningsstunder: skämt och skrock,
lustiga påhitt och dunkla öden. I ett par
av dessa berättelser, »Gubb-Kitt-fäntan»
och »Mariana», tecknas tvenne livsöden
ovanligt känsligt och dock med en viss
kraft. Skildringen av Alvarens sommar, av
blomstren och fågelsången, har ett lyriskt
behag, och inför en scen som den följande
i »Mariana» måste man stanna:
»Björkens lilla Ulla står mitt i solskenet på vägen.
De röda rutorna i hennes klänning lysa, och håret
lyser, gult, som solen själv, men mest av allt
är det ögonen som lysa och le, blåa som havet
och skiftande. Nu blommar akasian vid
prästgårdsmuren. Den böjer sina sirliga grenar ut över den
gråa muren, och de vita blommorna dofta och gunga
för vinden. Ulla höjer sig på tåspetsarna och sträcker
händerna efter dem. Går inte, lilla Ulla, går inte!
Nästa år kanhända, inte förr, blir du lång nog för
att kunna plocka bort prästgårdens allra vackraste
blommor. Nu hoppar hon jämfota rätt upp i luften,
kommer ner igen, men inte på fötterna utan på
huvudet och rullar runt som en liten boll i
landsvägsdammet. I en blink är hon uppe och börjar om
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
