- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
363

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stagnelius. Av Sven Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Stagnelius

starkt intryck på honom: upprepade
gånger upptog han fornnordiska motiv till
behandling.1

Dessa fakta ha framhävts, emedan de
äro av en viss vikt, då det gäller att
avgöra, om Stagnelius till sin typ var en
enstöring, vilket väl än i dag är den gängse
uppfattningen. Att detta åtminstone är
en sanning med modifikation, torde redan
det nu anförda ha givit vid handen. Till
samma resultat kommer man vid ett
studium av skaldens liv under dessa år.

Till att börja med må framhävas en
sak, som visserligen förut varit
forskningen bekant, men som ytterligare kan
styrkas av ännu otryckt material, och som
man i detta sammanhang kanske tagit
alltför litet hänsyn till. Det är, att
Stagnelius gång på gång avbröt sin
tjänstgöring i Stockholm för att längre eller
kortare tider vistas hemma. Så synes
han exempelvis ha uppehållit sig i
föräldrahemmet året aug. 1816 till aug. 1817.
Redan på nyåret 1818 tycks han åter
ha lämnat Stockholm för att först i okt.
återvända. Den traditionella bilden av
Stagnelius, ensam strövande omkring på
Stockholms gator, har alltså icke alltför
stor giltighet. I själva verket blev han
icke bofast stockholmare utan bodde
som »resande» i olika delar av staden.

1 Av skäl, som här icke kunna närmare
utföras, anser jag åtminstone första sången av
Blenda vara diktad under denna period. Den
visar, hur Stagnelius, inspirerad av den götiska
propagandan, vågar behandla forntiden
realistiskt; sången är ju dock icke parodiskt burlesk
som diktens fortsättning. — I en uppsats i
Nysvenska studier I, 1925, som kommit mig
tillhanda efter denna studies nedskrivande, har
Bernhard Risberg framfört en del påpekanden,
som delvis på ett glädjande sätt överensstämma
med mina egna resultat. Pä ett par punkter
synes han mig dock ej ha kunnat vederlägga
Böök; speciellt gäller detta de senare sångerna.
För egen del är jag närmast hågad att —
psykologiskt och kronologiskt — dela dikten.
Härom närmare på annat ställe.

Nu som alltid utgjorde det erotiska
centrum i hans intressesfär, och vi måste
därför ägna några rader åt problemet
Stagnelius och kvinnan. Om Stagnelii
erotik, som redan nu tycks ha varit av
lägsta slag, har det skrivits så otroligt
mycket, att hela frågan fått ett skimmer
av löje över sig. Emellertid ■— för den
stackars skalden var det hela det
blodigaste allvar, och man måste tro honom,
då han gång på gång försäkrar, att han
under dessa år helt och hållet uppfylldes
av sin — otillfredsställda —
kärlekslängtan.

Stagnelii kärlekslyrik, som har en
egendomligt sugande intensitet, är
genomgående elegisk. Lyckan har han aldrig
nått, »blek, suckande, hånad» går han
genom livet. Orsaken till att han aldrig
fick röna annat än avvisande förakt är
en smula svårbegriplig men
sammanhänger naturligtvis med hans
anskrämliga yttre. Detta intresserar emellertid
mindre än på vad sätt han blev avvisad.
Och här tvista de lärde med välvilligt
bistånd av de olärde. leke utan en viss
tvekan våga vi beröra det outgrundliga
»Amandaproblemet», på vars lösning så
mycket skarpsinne nedlagts. Endast ett
par synpunkter skola framhävas.

Frågan är: Motsvarades Amanda av
en kvinna av kött och blod f Böök svarar:
»Det veta vi icke, men det förefaller
osannolikt. F. ö. är frågan av underordnat
intresse.» Cederblad däremot hävdar:
»Det kan bevisas, att Amanda existerat,
och saken är av fundamental betydelse.»
— Att Stagnelius var en utpräglat
poly-gamisk typ, förefaller lika uppenbart
som att Amandadikterna ha en
oförtydbar personlig klang. Det ena behöver
naturligtvis icke utesluta det andra. Att
den besjungna varit en ren
fantasiskapelse, är psykologiskt högst otroligt, och
hävdas inte heller av Böök, som på intet
sätt vill bestrida, att Amandagestalten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free