Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrik Vetterlund. En födelsedagshälsning från Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söder hj elm
den sista tiden: en man av hans särtyp
— en romantisk poet, en »ensling,
främmande för alla, som går sin egen väg i
egen takt» — tänkes också med
svårighet passa inom den moderna
amerikaniserade journalistikens ram.
I en essay, som i sin första avfattning
bar titeln »Romantisk och naturalistisk
romantik», men sedermera omdöpts till
»Platonsk och atomistisk romantik», utan
att innehållet för övrigt förändrats, har
Vetterlund föranstaltat en jämförelse
mellan »den romantik, som växte upp ur
naturalismens sönderluckrade jordmån»
och den egentliga från 1800-talets början.
Man må emellertid icke tro att han själv
räknar sig till den förra, fastän han gav
ut sin första diktsamling 1896. Nej, denna
romantik, som i svensk litteratur enligt
honom representeras av ett enda stort
namn, Levertins, och i dansk av ett
annat, Jacobsens, är dekadent, atomistisk,
materialistisk, ateistisk, en »dödens
romantik, som även en gång kallades fin
de siècle» men som stundom i sina
uttryck kan få en »hålögd storhet». Själv
har Vetterlund intet att göra med den.
Ville jag av honom låna ett uttryck, som
jag med skräck ser vinna burskap i även
god svensk stil, skulle jag kalla honom en
tvättäkta romantiker. Han har vuxit upp
omedelbart ur den andra, den »platonska»
romantiken. Han är i vårt sekels nordiska
litteratur det enda kvarlevande barnet av
Uppsalafosforismen, ett något senfött och
därför kanske en smula lillgammalt barn,
men om vars legitima härstamning icke
det ringaste tvivel kan råda. Hans livs
sysselsättning har bestått i att dels
förklara och förhärliga, dels också fortsätta
sina fäders gärning. Detta är i och för
sig vackert och prisvärt. Men hans roll
har icke alis varit den ståndaktige
tennsoldatens. Liksom Astolf är han ställd
mitt i verklighetslivet, med drömmar och
hjärta kvar i en förgången tid. Dock,
~54-
han inskränker sig icke till att förvånas
och sörja. Hans strävan är starkt
personligt besjälad och fylld av ett positivt
arbete. Det är icke osannolikt att hans
diktning i känsliga sinnen sått frön, genom
vilka den tradition han vördar kommer
att skjuta nya skott. Säkert är i varje
fall, att hans tolkning av nyromantikernas
och framför allt Atterboms verk har
tillförsäkrat dessa en annan uppmärksamhet
än förr och bidragit till att den
litteraturhistoriska forskningen vänt sig till
dem, inhöstande därvid rika frukter.
Ingenting som icke är ren
efterhärm-ning kan uppträda på precis samma
sätt som hundra år tidigare. När
Vetterlund kväder sina vackra strofer i dikten
»Solfall»:
Där västerklippor stupa
i havet tvärbrant ner,
emot den gyllne solnedgång
med fuktig blick du ser.
Din längtan sväller utan namn,
du störta vill i solens famn
och söka längst därute
oändlighetens hamn.
Och etern sakta skymde.
Det klang i rymdens sal:
Nu går din längtans farkost in
i aftonskuggan sval!
Ja, nu när dagen undan gått,
den hissar silkessegel blått
emot ditt hem i fjärran
vid purpurdrömmens slott,
så ha vi här en omisskännelig
Atter-bomsk vision, men seklet har icke kunnat
gå förbi utan att sådana visioner
nödvändigtvis måste få en annan
individualitet och konkretion än fordom. Ännu
tydligare skönjes detta i en dikt som
»Stigen», där uppgåendet i världsalltet
är fullt romantiskt, men motivet taget
rent personligt och stöpt i en egen, säker
och nästan nykter form. Eller i ett par
andra dikter, där de rosiga drömmarna
ersättas av fattad resignation, som icke
jämrar sig över verkligheten, men möter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
