Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u ii n a r
Castrén
till herrar och disponenter,
som frossa i överflöd,
då busarna ej ha brännvin
och barnena ej ha bröd.
Hur väl han än förstår dem, skiljes han
dock från dem av ett svalg, som han
icke kommer över:
Ty tiggare tycker jag synd om,
men älska dem gör jag ej,
bekänner han ärligt. Och sist och
slutligen synes honom allt
världsförbättrar-bråket hopplöst:
Vi drömma om världsförbättring
och framtida statsideal,
men skapa blott nya former
för urgamla smärtor och kval.
Vart land har sin egen pina,
var tid har sitt eget ris,
och jorden förblir vad den varit:
ett plågornas paradis.
Till reformator och revolutionär är han
icke kallad: han är åskådaren, som lider
med de plågade, men i stället för
handlingens gåva, som kunde rycka honom
in i arbete för dem, har han fått
tvivlets, som håller honom på avstånd. Han
är den ensamme.
Och ensamheten mitt ibland
människorna blir ett av de centrala motiven i
hans dikt, ensamheten som sluter sin ring
kring människorna och gör deras själar
sorgsna. leke ens i kärlekens stora
stun-der kan den brytas. Roxane bävar av
lycka, då Alexander skall sluta henne i
sin famn, men världserövrarens tankar
vandra i den stunden fjärran:
Du skall nämna din älskling med älskade namn
och nämna dig själv hans maka.
Likt oasen, som öppnar för vandrarn en hamn,
skall du bjuda honom din jungfrufamn,
att dess slösande fullhet smaka.
Men i famnandets rus och i kyssarnas glöd
skall du känna en tiggerskas hunger och nöd.
Ty hans hjärta, hans hjärta, Roxane,
skall aldrig tillhöra dig . . .
Långt ifrån dig, Roxane,
vandrar hans själ sin hjältestig.
Längs vägar, dem ingen banat,
bland rymder, dem ingen anat,
tåga hans tankar, sökande land,
sökande målet som glänser
bortom Gedrosiens ökensand,
drömvärldens skimrande gränser
bortom Hydaspes och Indiens land.
I »Galileisk natt» förtäljer han, hur
Kristus en gång, tyngd av sitt kall,
bön-föll sin fader i himlen om att befria
honom från den börda, som gjorde att han,
ensam bland alla, icke hade ett ställe
att luta sitt huvud, och icke ett hem,
där han kunde finna ro. I snåret invid
sig hör han tvenne älskande glamma:
Men då han hörde dessa ungas gamman
och kyssarna i nattens ensamhet,
han knäppte sakta sina händer samman
och vände tyst sitt huvud bort och grät.
Över denna själens ensamhet bygger
ingen bro:
Där är en ring kring våra själar dragen
och en omutlig lag, som bjuder: ingen,
eho det är, må träda inom ringen.
Och ingen än har brutit mot den lagen.
Där är en ring kring våra själar dragen.
Vi äro främlingar från skilda länder,
vi äro barn, som vill i skogen vandra.
Vi ropa utan gensvar på varandra,
och ingen fattar våra räckta händer.
Vi äro främlingar från skilda länder.
Han har sitt elfenbenstorn, för att tala
med de franska romantikerna, där han
i manlig, fast resignation lever sitt liv.
Det är en ensamhet, som kanske icke
skapats av tidens anda i Finland, men
som denna anda gjort tyngre och mer
tryckande — tiden, som kastade de
mörka skuggorna från politiken över
allas sinnen och därmed fördrev den
lätta, omedelbara, dansande och
sjungande livsglädjen.
Procopés stil är enkel och fast, den
är icke rik på bilder och färger, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
