Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sekelskiftets finlandssvenska skalder. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sekelskiftets finlandssvenska skalder
■dessa massor hos honom den
romantiska ridderlighetskänsla, som är
måhända det centralaste draget hos honom,
och den bjöd honom att utan betänkande
ställa sig bland mindretalet, som
kämpar mot den framrullande massan. De
få, som kämpa hopplöst mot
övermakten, de ensamme, de trotsige, de till
vanvett ridderlige äro hans hjältar —
•ett hjälteideal som kan få över sig
något av vår barndoms indiandyrkan —
■en dyrkan som nu vänder sig mot
gestalter sådana som Cyrano och don
’Quixote, vilka i Gripenbergs diktning
ha samma plats som den förlorade
sonen i Procopés. Allt ensammare känner
han sig med åren i denna sin dyrkan
av omoderna antidemokratiska ideal, allt
lägre mot horisonten tyckas de sjunka,
•och han sänder sin vackra, sorgsna
hälsning »Till slagne vapenbröder»:
O, söner av nederlaget,
o, den nedgångna solens barn,
vi äro som gnistor i draget,
som skummande forsars flarn.
I hemlighet endast vi tjäna
vårt besegrade kära banér
och bida i drömmar sena
en morgon som ingen ser.
I närmaste släkt med denna dyrkan av
de få, de till undergång vigda, är hans
svenskhet. Den har intet av det
geografiskt och etnografiskt bestämda som
ingår i Mörnes svenskhetsdiktning, men
väl har den en utpräglat
kulturellt-ari-stokratisk prägel. Finlands svenskar,
folket som talar det språk som är hans
•egen diktnings uttrycksmedel, bli för
honom förposterna, bestämda att falla i
ojämn strid:
Fasta, förgätna dödsbrigad,
fallande kämpar i oböjd rad,
ej edra namn skall tiden bevara,
dock din gärning, du hjälteskara,
i en tid som är klok och kall
än som ett minne nämnas skall,
nämnas som minne av fädrens sed,
seden att stupa där man stred,
Bertel Gripen be r g.
nämnas som minne av fädrens lära
att för sin plikt ej lön begära,
falla som föredöme blott,
stupa i mörkret för hugg och skott.
Låt oss strida med fädrens sinne,
låt oss stupa till deras minne!
Tunna, trotsiga förpostked,
man efter man i glesnat led
må du falla, där tyst du stred!
Sägnen må nämna ännu ibland
förpostkeden i Österland.
Det är nästan samma tankar som i
Mörnes några år senare skrivna dikt »Den
stora ofreden». Från skilda håll ha de
två skalderna förts till samma punkt.
Man kan icke tala om någon
utveckling av större mått hos Gripenberg.
Hans idéförråd är aldrig rikt och hans
känsloskala har icke många nyanser,
hur motsatta poler den än omfattar.
Men ändå medföra åren som gå
förändringar i hans dikt. Ungdomens
lidelsefulla njutningstörst brinner ned och
lämnar tomhet efter sig, den tomhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
