Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Oxe-Thomas. Episk dikt av Alexis Kivi. Översatt till svenskan av Åke Laurén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexis Kivi
att han bjöd ett rundligt pris för öken.
Men i djupa tankar Kaima dröjde,
vägde mot och för, ty kärt var myntet,
kärt också det goda dragoxparet,
gårdens vittberömda ök de båda.
Än ett anbud gjorde slaktarherren,
bad, bevekte, ökade på priset,
och ej längre mera Kaima tvekar,
innan han förnöjd dem överlämnar
i den snöda slaktarns våld och välde.
Kom omsider Thomas hem från skogen,
skyndade till stallet till dè sina
enda vänner. Tomma stodo båsen,
endast oket i en knut han skönjde,
sorgset vittnande om det förflutna.
Så förfärad anande det värsta
dröjde Thomas tärd i anletsdragen.
Medan så han stod av aning gripen,
kom en piga, oförsynt i målet:
»Vad står mänskan där och glor och
blänger,
eftersom hans hornboskap nu traskar
ren på väg till slaktarns bänk och
döden.»
Men när Thomas dessa ord förnummit,
detta hemska bud hans öra nådde,
steg han blek som döden in i stugan,
och försmående vad aftonvarden
honom bjöd han lade sig till vila
ned på bäddens halm och täckets svepning
högt i sorgen över hjässan förde.
Flöt en dag, så två, det gick en vecka,
allt låg Thomas ljudlös som han lagt sig
pustande i bitter vedermöda,
tills en dag till kvällens fristad hunnen
han låg utsträckt vit och kall på bädden
för att aldrig mera återvakna.
Så han ändade sin levnads dagar.
Snart han fördes bort med mycket
skrammel,
forslad hän med gårdens ystra hästar
bort från fältens id till gravens sköte.
Tomma stodo nu i stallet båsen,
liksom ock i stugan Thomas’ läger.
I en vrå i lidret än låg oket,
sorgset vittnande om det förflutna.
Brast hon så värdinnan ut i tårar
där hon stod med minnets bild i hågen,
så ock husbonds röst i dallring skälvde,
när helt andaktsfullt han tog till ordet:
»Visst var det en man av rätta slaget,
gjorde jämt sin plikt till fulla värdet.
Var skall jag hans like engång finna?»
Men på kyrkogårdens norra utkant
Grävdes Thomas’ grav. Ej själaringning
till hans ära ljöd, ej sorgefölje
saknande sin suck vid griften sände.
Men där mannen vilade utmärkte
än en tid en blottad jordfläck platsen,
till dess sol och vår, som allt
förnyar,
sådde markens gröna gräs däröver.
Snart ej någon mänska mera mindes
varest Oxe-Thomas blev begraven.
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
