Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Per Henrik Ling. Av Erik Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Wallén
med färgrika blommor. — En kantning likså
af sjöblommor pryder en glittrande å,
hvars böljor sig hvälfva kring snöhvita svanor.
En slöja, så tunn som den klaraste sky,
som knappast törs röra vid solstrålars banor,
till barmen än föll, och än tycktes den fly.
Det skall villigt medgivas, att icke alla
Lings kvinnogestalter äro lika
genomskinligt klädda, men såsom allmänt
omdöme kan man hävda, att de nordiska
myternas rigorösa och kyliga atmosfär
och de lingska hjältinnornas dräkter icke
passa riktigt samman. Det är därför som
man med moralisk tillfredsställelse
noterar den hyfagra Hejdis yllekofta.
Och trofast till kroppen
höll yllene koftan, som afundsjuk,
lik fjuniga bladen kring rosenknoppen,
sig lagt öfver barmen.
Det skulle dock vara orätt mot Ling,
om man icke samtidigt framhölle, att
andra götiska poeter kunde måla sensuella
kvinnoporträtt. Voro Lings hjältinnor för
kultiverade, ja för överkultiverade, så
behövde hans hjältar en portion hyfsning.
Det insåg även asabarden; därom bär
hans eget yttrande om Gylfe som en
stor-talig tidningsredaktör vittnesbörd. Det
blev klart för skalden, att en hjälte icke
alltid behöver ryta för att ge intryck av
kraft. I Eylif den Göthiske, utkommen
1814 men koncipierad långt tidigare, tolka
personerna sina upplysta tänkesätt i den
franskklassiska retorikens vårdade tirader.
Kung! Jag ofirar ej åt Odén eller Thor,
jag dyrkar blott en magt, mitt hjerta mig det
lärde.
Han solen skapade, och han allt skapadt närde.
Jag nekar ej min ätt en lära, som den tror,
men göra svärd och bål din Gud då mera stor?
Det är egentligen först med Gylfe av
år 1810 som Ling på allvar låter sina
hjältar fresta sina vokala resurser, och
två år senare är i den nya Gylfe
maximum av detta slags hybris nådd. Varnad
av en hårdhänt kritik började Ling
hädanefter humanisera sitt hjälteideal. Redan
i 1814 års Gylfeversion är tonen en nyans
lägre, och blodströmmarna flyta mindre
våldsamt än förut, och med den
grundlighet, som var Ling egen, strävade han
i fortsättningen att tvätta bort varje
blodfläck från sina hjältars brynjor. Hans
asar vandra med, bildlikt talat, fridens
palmkvistar i händerna, och det är
endast vidriga omständigheter som tvinga
dem att omgjorda sig med sina svärd.
Den nordiska mytologiens innersta syfte
är frid och fred, och de kampglada
skildringarna om Valhalls enherjar äro enligt
Ling människopåfund från en senare tid,
då det esoteriska innehållet blivit
bortskymt och förvanskat. I Gylfeepopén är
det Thors och Odins barbariskt krigiska
jättegestalter som skalden hyllar, i
tragedien Blot-Sven (1824) ställes den
fredsälskande Frej främst i asalärans triad.
När Domar föll vid Gudars altar,
dog Asalärans höga mening;
ty den är frid. Hvarföre annars
blef Frej, som fridens Gud, den bäste
af alla Valhalls Gudar ansedd?
Hvarför blef Balder då begråten
af hela världen, om det fromma
ej andades i Åsars lära ?
Hvi framstod Forsete, hans son,
som den rättvisaste, om ej
det rätta vore fridens syfte?
Och hvartill Gudars gyllne tid,
då allt var frid, som Vala sjunger;
hvartill, om de ej älskat friden?
O! Du förstår ej Odins lara.
Man får mycket snart klart för sig,
att Lings förtjänster såsom diktare icke
ligga på människoskildringens område.
Hans gestalter likna varandra såsom det
ena bäret liknar det andra, och namnen
på personerna i hans epos bli icke lättare
att lära sig därför att de äro legio.
Ling envisades med att försöka sin lycka
såsom författare av jätteepos och stora
femaktare, under det att han i själva
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
